Förr brukade jag tycka att det var tramsigt att folk som aldrig lyssnade på reggae plötsligt började lyssna på reggaehits på sommaren – som om en hel musiktradition skulle vara en sommargrej. Det kändes nedvärderande mot reggaen. Gillar man en musikgenre så gör man väl det året runt? Samma sak med fenomenet att läsa deckare på sommaren. Varför skulle mord vara somrigt? Gillar man verkligen deckare så gör man väl det året runt? Kultur är väl över huvud taget ingenting man bara plockar fram på kul under fyra veckor i juli. Kultur är ju på allvar. Ja, så kategoriskt tänkte i alla fall jag när jag var ung och sträng.
Sedan satt jag plötsligt där under ett större fotbollsevenemang och försvarade min rätt att vara mästerskapssupporter. Jag måste inte vara intresserad av fotboll året om. Det är min fulla rätt att bara gilla fotboll när det är EM eller VM, hävdar jag. Ingen annan kan bestämma det åt mig. På samma sätt försvarar jag min rätt att vara medgångssupporter – detta bespottade fenomen bland många sportintresserade. Mitt intresse för ett visst lokalt lag får pendla upp och ner, helt beroende på hur det går för dem. Ingen annan kan bestämma det åt mig.
Men vänta nu. Detta är ju precis samma sak! Polletten trillade ner med en duns. Det är förstås inte sämre att gilla fotboll bara under ett mästerskap än att gilla det i vått och torrt. Det är inte heller sämre att enbart lyssna på en specifik musikgenre på sommaren än att gilla musiken i vått och torrt. Det är bara lite olika saker. Man kan gå på en lättsam komedi på någon utomhusscen i sommar och sedan inte gå på teater igen under hela vintersäsongen och ändå säga att man gillar teater. Man får vara kulturell mästerskapssupporter och älska en sommarhit från djupet av sitt hjärta utan att man måste fördjupa sig i genren efteråt. Detta är förstås självklarheter för många. Uppenbarligen. Men snobbarna som älskar att sätta och följa regler är också många – även om en del av oss kämpar för att bli friare som människor.
Nu omfamnar jag min inre mästerskapssupporter både när det gäller fotbolls-VM och sommarens kulturyttringar. Från att ha varit en som sällan läser deckare (ett ointresse som förstås varit jämnt fördelat över året) har jag gjort det till en tradition att inleda semestern med en noga utvald kriminalroman. Jag njuter av att göra valet, blandar gärna in kollegorna på UNT och vänner i stort för att få de allra bästa boktipsen. I år kan jag förresten meddela att valet efter noga övervägande fallit på Jussi Adler-Olsen, en läsupplevelse jag ser mycket fram emot. Efter detta är risken stor att jag återgår till vanliga romaner och inte läser någon fler deckare på mycket länge. Ja, kanske inte förrän det blir sommar igen, faktiskt. Respektlöst mot deckargenren? Nä, jag är inte skyldig den någon lojalitet.
Jag ser också att de kulturella mästerskapssupportrarna spelar en viktig roll för vår kollektiva kulturkonsumtion. Utan dessa populära säsongsvariationer vore Sverige ett plattare och tristare ställe där kultur aldrig fick vara skön förströelse, semesteravslappning eller trivsamt deltidsintresse. En av de många fina grejorna med att bo i Sverige är ju årstidernas variation, och att de gör att vi kan vara olika personer under olika delar av året. En skidåkare på vintern är ett fan av latinamerikansk skvalpop på sommaren.
Så nu tänder jag grillen, lyssnar på en glad ”vamos a la playa”-trudelutt och öppnar min Adler-Olsen-pocket. När hösten kommer läser jag kanske fler deckare och fördjupar mig i någon artist som haft en hitlåt under semestern.
Eller så gör jag det inte. Och känner mig fri.