I romanen ”Allegro pastell” övertalas författaren Tanja av sin redaktör att ge upp om sitt snåriga självbiografiska romanprojekt ”Matilda” till förmån för en berättelse om ”ett äldreboende i Nordtyskland berättad ur ett adligt vårdbiträdes perspektiv”.
Redaktören jublar men som läsare känner man att det kanske hade varit bra för Tanja – som just dumpat killen hon älskar – att gräva lite i sig själv. Jag tänker på det när jag läser ännu en text om att kulturskribenter och författare borde sluta skriva om sig själva. Och på att det inte är för inte som ”Allegro Pastell” kallats ”den perfekta samtidsromanen”.
Debatten om de självutlämnande texterna började med en text av Mikaela Blomquist i GP. Hon skrev om att Patrik Lundberg skrivit en text i DN där han berättade att han skulle bli pappa, och Blomquist kände ”I don't want to know”.
Hon jämförde sedan sitt jobb som psykolog med jobbet som litteraturkritiker och tyckte att det borde vara större skillnad mellan rollen som patient och författare.
”På divanen värderas det omedelbara. Den talande uppmanas att säga allt som kommer för henne i stunden. En skönlitterär bok bör däremot utgöra ett genomtänkt svar på en formmässig fråga”, skrev Blomquist.
Inför vilket jag bara känner ”Öh, nej tack” och ”Säger vem då?”. Personligen tycker jag om litteratur som känns mer sökande än som ett genomtänkt svar – som Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway” eller Kristian Lundbergs ”Yarden”.
Och är inte sökandet det som skiljer skönlitteratur från facklitteratur och kultur från nyheter? Att man i skönlitteraturen och på kultursidorna inte behöver komma fram till några genomtänkta svar utan att själva resan, undersökandet är poängen?
De självutlämnande texterna har kritiserats för att vara för många men när jag kollar igenom vad som publicerades på Sveriges största kultursidor (DN, SvD, Aftonbladet, Expressen, Sydsvenskan, UNT, GP) den senaste helgen, det vill säga näst sista helgen i oktober, hittar jag bara två sådana texter.
De personliga texterna sägs vara dåliga för att de inte kräver någon research från annat än skribentens egna liv. Men dels är ju några av de senaste årens mest uppmärksammade personliga texter – som texterna om Guldmunken och Kanske-mannen fulla av litterära referenser som tvärtom antyder en hel del research.
Dels ifrågasätter jag att ha läst en bok nödvändigtvis är bättre research för en kulturtext än att till exempel ha skiljt sig. Kanske kände den som läste boken ingenting för den medan den som gått igenom en skilsmässa är full av idéer som också gör att den konsumerar och har insatta tankar kring kultur på ämnet.
Och kritiken om att de personliga texterna skulle vara ointressanta motsägs av att de samtidigt kritiseras för publiceras för att de blir så lästa – uppenbarligen är de då av intresse för många.
De självutlämnande texterna antyds också ge oss en sämre litteratur. Men tänk om det i själva verket är häxjakten på de personliga texterna som hotar att göra detta? I ”Allegro pastell” beskrivs en samtid där att vara sval och distanserad är idealet. Det gör att huvudpersonerna förlorar kontakten både med varandra och sig själva och gör trendig konst som de inte bryr sig om.
Jag misstänker att häxjakten på självutlämnande texter mindre handlar om att dessa faktiskt utgör något hot och mer om att jaget just nu anses töntigt – samt kanske lite om jantelagen. Men som såväl ”Allegro pastell” som Patrik Lundberg visar så skapas bäst text genom att strunta i det.
Virve Ivarsson är film- och litteraturkritiker, läser vid Författarskolan i Lund och är uppväxt i Uppsala.