Frågan är om det finns något begrepp som är så konstigt missbrukat i vardagssvenskan som ”Jantelagen”. Det susar runt i den politiska debatten och används ibland i terapisammanhang. En del skribenter använder ordet som synonymt med ”avundsjuka” rätt och slätt. För några år sedan utspelade sig en lite underlig debatt mellan moderaternas Per Schlingman och KDU:s Aron Modig om saken på Expressens kultursidor. Redan då tyckte jag att de hamnade långt uppe i trädkronorna; men de verkade vara rörande överens om att ”Jantelagen” handlade om avundsjuka mot dem som hade mer av livets materiellt goda.
Lite längre tillbaka i tiden brukade konservativa skribenter istället tala om ”kgl. svenska avundsjukan” och menade då att överföringar av resurser och igenfyllande av inkomstklyftor inte handlade så mycket om rättvisa som om avundsjuka. Men den där kungliga avundsjukan verkar idag helt ha ersatts som begrepp av ”jante”. Och då tror jag man har missförstått något grundläggande.
Många vet förstås att termen kommer från en roman av den dansk-norske författaren Aksel Sandemose (1899-1965), som under kriget flydde till Sverige undan nazisterna. Han lanserade den i romanen ”En flykting korsar sitt spår” från 1933. Den fördomsfulla och förtryckande småstad som i boken formar huvudpersonen Espen Arnakke till mördare går till viss del tillbaka på Sandemoses födelsestad Nykøbing Mors, men är liktydig med platser överallt där det är lågt i tak.
Jantelagens tio bud handlar också mycket riktigt om att man ska veta sin plats och inte sticka ut, för då får man på käften. Men lagen är också mycket politiskt rotad i sin samtid. Det är ingen händelse att bokens första upplaga kom ut samma år som nazisterna tog makten i Tyskland; och Sandemose talade någon gång om Jantelagen som en ”inre fascism”, som enligt honom också var en av den yttre fascismens förutsättningar.
Hatet mot den avvikande, den som är annorlunda. Inte alls nödvändigtvis den som har det bättre ekonomiskt; snarast tvärtom. Läser man Sandemoses rasande uppgörelse med sin bakgrund, som också fortsätter i romaner som ”Det gångna är en dröm”, handlar de psykologiska mekanismer han vill frilägga i hög grad om hur ”enkla” människor håller sig själva i schack och fast i sammanhang som gör dem ofria – genom att projicera allt sitt hat på ”de andra”, de som inte är som ”vi”. Ingen ska komma utifrån och tro att de kan lära ”oss” något. ”Du ska inte tro att du är lika god som vi”. ”Du ska inte tro att du kan lära oss något.” Och genom att hata och stöta ut den annorlunda lyckas man också hålla sig själv nere och spärra ut allt det som kunde gjort det egna livet större, rikare och intressantare.
Läst på det sättet ger Sandemoses Jantelag ett annat perspektiv på dagens Sverige. Men den ger likväl en bitter eftersmak.