I veckan upptäckte plötsligt Fotografiska i Stockholm att deras populära Facebooksida var avstängd. Dessutom hade projektledaren Håkan Gustafssons personliga konto spärrats. Orsaken var att konsthallen hade publicerat några bilder av Anders Zorn, en konstnär som råkar vara känd för sina avbildningar av nakenbadande dalkullor.
Att det rörde sig om klassisk 1800-talskonst av en framstående målare spelade ingen som helst roll. Det var naket och då förtjänade Fotografiska en rejäl knäpp på näsan, ansåg Facebook.
Liknande incidenter har tidigare lett till att Facebook har fått ta emot hård kritik från användarna, bland annat när det sociala nätverket har dömt ut bilder på ammande kvinnor som ”opassande”. Många reagerar också med rätta mot Facebooks fyrkantiga syn på nakenhet, att all form av nakenhet, pornografiskt menad eller inte, döms ut på samma obönhörliga sätt. Samtidigt måste man förstå saken ur Facebooks perspektiv. Tusentals bilder laddas upp på nätverket varje sekund och även om det välmående företaget lade alla pengar på att anställa människor som granskar bilder så skulle de inte hinna med.
Därför förlitar man sig till stor del på automatiserad bildanalys och fyrkantiga regler. Det finns liksom inte tid att manuellt avgöra olika nakenbilders eventuella verkshöjd över hela världen samtidigt.
Som det dominerande globala sociala nätverket måste Facebook också ta hänsyn till en mängd olika moraluppfattningar. Det som anses naturligt och harmlöst i Sverige kan till exempel vara moraliskt helt förkastligt i Pakistan.
Facebook är alltså tvungna att hitta en sorts medelväg mellan olika kulturers vitt skilda syn på exempelvis nakenhet och den går enligt dem någonstans vid synliga bröstvårtor eller kön.
Så länge Facebook bara var ett litet roligt sätt att hålla kontakt med sina vänner på så var det här inget större problem, men Facebook har numera svällt till att bli inte bara en av världens största marknadsföringskanaler utan också en enorm medieplattform.
Gamla och nya mediejättar som New York Times och Buzzfeed har redan knutit avtal med Facebook om att inte bara distribuera rubriker, filmer eller ingresser via nätverket utan hela artiklar.
I framtiden är det alltså inte bara korta aptitretare från mediehusen som måste underkasta sig Facebooks snäva syn på ”opassande” material utan ibland också hela det journalistiska innehållet.
En illustration till en artikel om svensk 1800-talskonst i New York Times kommer kanske inte att avgöras av tidningens bildredaktör utan av en algoritm i en server i Palo Alto.
Kommer vi alltså att gå mot en medieframtid renons på allt som är naket, vågat eller upprörande?
Jag tror inte det. Det roliga med internet är nämligen att så fort någon inte längre kan tillfredsställa användarnas behov eller begär så dyker det omedelbart upp någon ny aktör som förmår göra just detta.
Räkna dock med att även denna aktör ägs av Facebook. Ett av deras motton är nämligen: ”Om inte vi själva skapar en Facebookdödare så kommer någon annan att göra det”.