Det började som en skakning på övre parkett i UKK:s stora sal. Regeringen hade 10 mars satt ett tak på max 500 personer vid sammankomster. Hur skulle det egentligen bli med Kammarorkesterns Beethovenkonsert, Gardells show och Bo Kaspers konsert? Skulle man släppa in åtminstone några hundra åskådare?
Svaret blev förstås nej, allt annat än att ställa in hade varit orimligt. Ganska snart efter den första skakningen bommades kolossen vid Vaksala torg igen för resten av våren.
I slutet på mars sänktes gränsen till 50 personer. Då gick luften definitivt ur kulturlivet. Om det tidigare handlat om pyspunka så var det nu frågan om en däckexplosion. Man kunde nästan höra smällen. De flesta artister, musiker och skådespelare fick se sina gig ställas in, såväl frilansar som anställda.
En annan kulturkoloss, Uppsala stadsteater, tvingades retirera steg för steg tills bara villkorslös kapitulation återstod. Härom veckan kom besked om att även sommarteatern "Loranga, Loranga" skjuts fram till 2021.
Men inte bara utövare och publik drabbas. Även arrangörer har det motigt för att uttrycka sig milt. Uppsalabyrån Brink & Berger höll ut oväntat länge, men tvingades i mitten av maj kasta in handduken. Konkurs, vem hade trott det om företaget som på tio år vuxit ut till en maktfaktor inom konserter, mässor och event?
"Sommar'n som aldrig säger nej", sjöng Fristorp och Clabbe en gång i tiden. 2020 gäller motsatsen för alla som sett fram mot mysiga konserter i Parksnäckan och maffiga event i Botaniska trägården och på Fyrishov. The Ark, Bo Kaspers, Good Morning Blues, Uggla, Miss Li, Petter, Maggio, Lundell, Darin, Watain – det hade kunnat bli en härlig sommar även utan utländska bokningar.
För att vrida om kniven ytterligare så såg konsertprogrammet på Örbyhus slott väldigt fint ut på förhand. Julikvällarna med pianisten Roland Pöntinen, sopranen Elin Rombo med flera är dock inställda. De två augustikonserterna med Uppsala kammarsolister, skådespelaren Johan Rabeus och författaren Ulrika Knutson är ännu inte strukna ur kalendariet.
Men varför gråta över inställda konserter när folk dör av covid-19 på äldreboenden och sjukhus? Så kan man förstås resonera, fast nog tycker åtminstone jag att jämförelsen haltar och är ganska meningslös. En sommar utan konserter blir en tristare sommar.