"Tur att det inte är november", sade vi i våras när pandemin kopplade greppet om världen.
Nu är det november och nästan allt som brukade hålla oss flytande har tagits ifrån oss, av corona. Det är nog inte bara jag som längtar efter att aldrig mer behöva se några digitala kultursatsningar eller vuxna människor i funktionsbyxor som umgås utomhus i snålblåst och regn. Och det där med eftertanke kring vad vi värdesätter högst i våra liv, innerst inne, det har vi haft så det räcker och blir över.
Talesättet "det finns inget ont som inte har något gott med sig" är ungefär lika nött som alla rejäla utomhuskläder kommer att vara när pandemin är slut. När det gäller corona kan jag skramla fram ett (1) exempel på ordspråkets relevans: coronahälsningen.
Att snabbt låta armbågarna nudda varandra, medan vi förläget vänder bort våra huvuden för att inte andas för nära, är så obekvämt att det blir komiskt. I mötet med en ny person – som man i vanliga fall skulle skaka hand med – blir den ömsesidiga tafattheten avväpnande. Det är som att säga att vi båda befinner oss i denna besynnerliga nya verklighet, som vi är lika maktlösa inför oavsett vilka vi är (så länge ingen av oss är vaccinforskare, det vill säga).
Om någon för ett år sedan skulle ha nämnt ordet coronahälsning hade jag kanske gissat att det handlade om att skåla i den där ölen som dricks av folk som egentligen inte gillar öl. Handslagets västerländska historia däremot sträcker sig så långt tillbaka att det inte går att säga när seden uppstod.
I Populär historia 2/2017 presenteras teorin att handskakningen från början kan ha varit en fredsgest, ett sätt att visa att man inte var beväpnad. Säkra belägg för detta saknas, däremot finns människor som skakar hand avbildade på antika grekiska begravningsmonument och på romerska mynt. I Galaterbrevet i Nya Testamentet står att de kristna ledarna i Jerusalem som tecken på samhörighet räckte handen till Paulus och hans medarbetare Barnabas.
Handslagets innebörd har skiftat genom åren. I dag vill vi gärna se det som ett tecken på artighet och jämlikhet. Hätska debatter har uppstått när personer med rötter i någon annan kultur inte velat skaka hand på anställningsintervjun. Men i ståndssamhället var det ett minst lika stort övertramp att på eget bevåg räcka fram kardan till någon av högre rang.
Vi har väl alla erfarenheter av handslag som varit mindre angenämna. Från de lösa och dallrande till de som nästan föranlett ett besök på handkirurgimottagningen. Eller, för min egen del, alla gånger någon ryckt till av känslan av att hälsa på ett lik, varpå jag sagt något käckt om "kalla händer, varmt hjärta". Fast jag gissar att det är värre att lida av handsvett.
I vissa manligt homosociala sammanhang tycks det vara kutym att ta ordentlig sats med hela kroppen innan man grabbar varandras labbar och säger "tjena mannen". Den hälsningen känns närmast besläktad med ryggdunkning. Många av oss skakar dock sällan hand med samma person mer än just vid första mötet. Alla som varit med om att få ett handslag när man längtat efter en kram (minst) vet att gesten också kan markera avstånd.
Coronahälsningen är än så länge mer eller mindre fri från sådana sociala laddningar. Alla vet att det avstånd den upprätthåller i själva verket handlar om omsorg. Vi får leva med det ett tag.
Även om vi mest av allt längtar efter en kram.