Om, eller när Peter Handke anländer till Stockholm för att ta emot sitt nobelpris i litteratur kommer han att mötas av demonstrationer. En hel värld har upprörts över att Nobels litteraturpris har gått till en författare som hållit begravningstal över den serbiske presidenten Slobodan Milošević, och inte tydligt tagit avstånd från massakern i Srebrenica 1995. Av samma orsak är Peter Handke inte bjuden till det traditionella författarbesöket i Rinkebyskolan, där elever brukar möta och samtala med årets litteraturpristagare. Peter Handke har raskt blivit den minst önskvärde författaren i Europa. Det har skrivits spaltkilometer om hans påstådda, moraliska skuld i Balkankrigets skugga, men mindre om hans litteratur.
Ändå är Peter Handke en författare som äger insikt både om krig och krigsskulder. När jag tittar i min bokhylla hittar jag hans lilla roman "Långsam hemkomst" (1981). Den står alldeles bredvid "Victoria", en roman av en annan oförlåtlig författare, Knut Hamsun. Men det mötet beror enbart på att jag sorterar mina böcker alfabetiskt.
Långsam hemkomst handlar om en tysk geolog, som efter genomfört forskningsuppdrag i Kanada, inleder sin hemresa till Europa och Berlin. Det blir en resa med omvägar. Hemresan med förhinder är en klassisk figur i litteraturen, åtminstone från Odysséen och framåt, och Handke hanterar den väl.
Sorgers odyssé går från ett hörn av den Nya världen, till vad som verkar vara en stad i den ännu nyare världen, på USA:s västkust. Sorger förväntar sig ändå att få ”landa” i det ”hemma”, som är den skuldtyngda världsdel som genomlidit ett Andra världskrig och den Förintelse vars ondska det inte finns några adjektiv för.
Undertexten i Långsam hemkomst beskriver avbildandets problematik, och därmed också ärlighetens gränser. En sann avbildning blir inte sann förrän den förvandlas till en återgivning i skala ett till ett. Om avbildandet inte ska sluta i ett bokstavligen oändligt arbete med en enda detalj, måste det göras avsteg från sanningen; det krävs utelämnanden. Detta skapar skuld.
Sorger och Peter Handke vet detta och skuldens vind blåser genom romanen. Men Långsam hemkomst är, förutom en studie i skuld, också en språklig teckning av medvetandet, som till sist inte går att skilja från landskapet självt. Romanens långsamhet gör berättelsen om Sorger till en byggsten i ett monument över grubblandets historia.
Långsamheter av det slag Handke briljerar med finns hos många av 1980-talets europeiska författare. I denna litteratur kan vad som helst, eller nästan ingenting alls, manifestera sig som ”huvudpersoner”. Frånvaron av tydliga politiska budskap kändes befriande. Eller snarare var det så, att litteraturens budskap flätades in i nya former. För budskap fanns där. Så även i Långsam hemkomst.
Peter Handke talar, genom sin romanfigur Sorger, om minst två saker. Dels koloniseringen av Amerika, och dels om den kollektiva skuld som lades på de tyskspråkiga nationerna efter Andra världskriget – och som belastade även dem som föddes under det kriget och efteråt. Handke är en författare i Förintelsens skugga, som känner domen över ett brott för vilket hans föräldrageneration kan belastas, men som hans generation inte ska behöva bära.
Långsam hemkomst tematiserar denna skuldproblematik. Romanens minutiösa uppmärksamhet, det maniska redovisandet av detaljer, handlar om att återupprätta något, att ge även det obetydligaste en plats i verkligheten. Den geografiskt vida ramen kring den privat begränsade geologen Sorger, är en slags grafisk framställning av den vite européns framfart i världen.
Forskningsstationen i ett indianreservat associerar till kolonialism. Sorgers förbindelse med en kvinna från ursprungsbefolkningen avbildar ett utnyttjande förtryck. Livet på USA:s västkust berättar om alienationen hos ett erövrarfolk. Den Gamla världen, ditt Sorger knappt hinner tillbaka innan romanen tar slut, står för en hemkänsla infekterad av skuld. Peter Handke skriver om både krig och kolonialism.
Den tecknande geologen Sorger kanske representerar en människa, som utan framgång försöker tvätta av sig sin skuld och bli en av de änglar som har förmågan att se allt, förstå allt, förlåta allt. Kanske är europén Sorgers enda livschans att bli en ängel på den himmel över Berlin som möter oss i Wim Wenders och Peter Handkes långfilm "Himmel över Berlin" (1987).