Vi håller på att fixa till lite skavanker hemma och bräder jag provisoriskt lade dit som fönsterhyllor år 2008 då vi flyttade in i huset, ska äntligen bytas ut. Det är anledningen till mitt byggvaruhusbesök.
Men innan jag ens har gått in genom entrén ser jag något helt annat än de hyllor jag är ute efter. Jag blundar, tittar upp, blundar igen, men jag ser rätt, det är adventsstjärnor som hänger i fönstren och julslingor som blinkar i otakt med mina ögonlock.
Öh, jaha, tänker jag, samtidigt som min hjärna börjar räkna och tänka om jag kanske tagit fel på månad. Det är väl oktober?? Det kan inte vara mitten av november? Det måste vara oktober!
Hjärnan fortsätter att bolla månaderna fram och tillbaka och börjar till och med att försöka räkna ut hur många veckor det kan tänkas vara kvar till jul. Julklappar, om vi inte ska skippa dem i år, borde jag väl ha börjat tänka på dem redan i förra veckan?
Mina ben rör sig mot byggavdelningen men tvärstannar.
Det kan bara inte vara sant. Röda julkulor, adventsljusstakar en masse, ljusslingor, enfärgade och kolorerade, stilla sken eller discoblink. Tomtar med sedvanliga röda mössor och adventsljus i stearin.
Jag står stilla och stirrar förundrad på hyllorna framför mig. Hjärnan fortsätter att jobba, tankarna sprider sig via blodomloppet ut i resten av kroppen. Lite lamt försöker jag ta kommando över hjärnan för att rädda kroppen från en stigande stress.
Men hjärnan fortsätter oförtrutet att prata på. Varför stressar du upp dig? Julen ska ju vara en mysig högtid, dessutom kommer alla barnen och barnbarnet hem. Sista julen i huset har vi sagt. Vi ska ha en maxad jul med största granen och kanske att vi borde ha fler julslingor i år, vad ska vi äta, kanske borde jag börja baka och göra vegobullarna redan i kväll, de klara sig bra i frysen och i år bara måste vi ha ett fint pepparkakshus till barnbarnet, hur ska alla sova? Förmiddagspromenaden – vill alla vara med? Ska vi bjuda över grannarna som vanligt till julgröt mitt på dagen, eller?
Slappna av! Hör jag min hjärna skrika och röster som fortsätter: ”gör inte mer än du orkar, varför fixar du så mycket, men herregud mänska köp färdigmat, har ni fortfarande julklappar??
Hjärnan maler och maler. Innan jag vet ordet av har kroppen ändå till slut tagit kommandot.
Jag går tomhänt ut ur butiken, utan fönsterhylla, inte ens en endaste liten tomte.