Orkar barnen vara uppe efter kl 21? I sådana fall har vi en riktig barnfamiljshögtid framför oss: Eurovisionsschlagerveckan. Lissabon i Portugal är platsen. På tisdag inleds det. Sveriges utsände hopp heter Benjamin Ingrosso, han deltar med sin låt ”Dance you off” i den andra semifinalen 10 maj. Och på lördagen blir det final. Även om det kanske är sent för barnen under veckan så lär helgen vara räddad ur underhållningssynpunkt.
Alla är bänkade, gammal som ung. Melodifestivalen och schlager-EM är två av få tv-tillfällen som fortfarande fungerar enande mellan generationerna. Alla sitter tillsammans i soffan och roas av samma program, precis som tv fungerade förr när vi hade mindre att välja på. Vi skaffar oss gemensamma populärkulturella referenspunkter, deltar i varandras världar och förstår varandras världar – om så bara för en kväll.
Det gäller att ta vara på stunden. Bulla upp med snacks, håll alla på gott humör. Förklara för de yngsta att Benjamin Ingrosso kanske inte vinner, men det kan vara roligt ändå. Förloraren behöver inte bli ledsen, ”det viktiga är att delta”.
Det är så himla präkigt och uppbyggeligt! Ja, ända tills de vuxna kommer in med sin ironiska blick och smutsar ner evenemanget. Den där blicken man har för att skapa en distans mellan sig själv och hela spektaklet. En skyddande sköld mot den ”dåliga smaken”, om man så vill. Kanske tycker man inte att Benjamin Ingrossos låt är så mycket att hänga i julgranen egentligen. Men nu sitter man ju här, och måste förhålla sig. Så fram med den ironiska blicken! Kolla på Albanien och deras fula frisyrer, haha!
Det behöver väl inte vara hela världen, man får ju avnjuta sin schlagerfestival på det sätt man själv vill. Jag sällar mig gärna till de som har roligt bakom en skämskudde. Men problemet är när vi måste ge röst åt den där elaka blicken hela tiden. Och – framför allt – när det krockar med barnens mer uppriktiga förtjusning.
Jag har varit där. Jag har suttit i soffan i soffan bredvid tittare i alla åldrar och deltagit i samtalet som börjar med ett ”men herregud, vilken ful klänning!” och slutar med ett ”det var ju inte jättesnyggt med en så kort kjol när man har så knotiga ben”. Och ”han ser ju minst tjugo år äldre ut i det där skägget, hur tänkte han?”. Men främst delade vi ut kängor åt kvinnor. Bakgrunden är det där som kvinnor känner till så väl, det vill säga hur man ”bör” se ut för att kunna ha kort kjol. Vilket som är ”rätt” sätt att visa upp en urringning. Hur smalt nålsögat för skönhet är, hur lätt det är att göra ner den som inte följer reglerna.
Det är ju bedrövligt. Men schlagern med sin överdrivna estetik är som gjord för en lektion i hur man talar illa om andra människors kroppar, och därigenom hur man också ser ner på sin egen. Men här måste den vuxna ironikern tagga ner. Släppa den elaka blicken, låta bli att lära också yngre generationer de oskrivna reglerna för kort kjol, klädsamma frisyrer och lagoma urringningar. Och de av er som sätter ”klädsel” som en kategori på era egengjorda röstningsformulär under veckan, låt det stanna vid om man gillade kostymerna eller inte – inte hur artisterna såg ut i dem.
Den vuxne får helt enkelt lägga sin egen nervösa distans åt sidan och omfamna den sköna mixen av fascinerande överdrifter som är eurovisionsschlagerfestivalen. Alla klär i glitter!