Tre av objekten som Bukowskis auktionerade ut ifjol efter Lars Noréns död. Däribland en IBM-skrivmaskin och läderjacka och jeans från Armani.
Hos paketombudet på Kungsängsgatan kan alla mitt namn. Jag är där någon gång i veckan och hämtar ut saker som jag köpt online och på den vägen har jag blivit ”Moa” med personalen. Det är förstås mycket pinsamt. En tydligare indikator på att man älskar att nätshoppa går inte att hitta. Den medvetna medelklass som jag själv tillhör gillar att shoppa, liksom att kokettera med denna shopping. Alla som har läst Lars Noréns dagböcker vet att han ideligen köpte kläder på NK, för att sedan förebrå sig själv över sin svajiga ekonomi.
Mitt favoritprogram om shopping är ”Lyxfällan”. Som flera före mig redan observerat är det sällan någon lyx som programdeltagarna vältrar sig i. Det är få av deltagarna som har lagt sina (ofta lånade) pengar på klockor eller dansk design. I stället går pengarna till mer förgängliga saker som utemat samt till att försöka betala av olika blancolån. Det finns en övertydlig klassaspekt av detta. Vi som köper ”tidlös design” och ”hållbart mode” blir sällan utskällda på bästa sändningstid.
I en sex år gammal intervju i Dagens Nyheter (26/3 2016) hyllar Horace Engdahl TV3:s långkörare. Han kallar det för uppbyggligt och ett program för vår tid. I höstas skrev Christian Daun i Svenska Dagbladet om samma program (22/102022). Han ser "Lyxfällan" som betydligt mer problematiskt och liknar det vid en sorts offentlig avrättning. Jag är mer inne på Dauns linje, men det finns en aspekt av "Lyxfällan" som gör det till särskilt lyckat, nämligen dramaturgin. Det bygger på en tredelad dramaturgi som påminner om det elddop som finns i Dantes ”Den gudomliga komedin”. När Dante porträtterade helvetets nio kretsar tillägnade han den fjärde åt just de giriga och slösaktiga. Där är vi många som passar in.
Liksom Dantes komedi är "Lyxfällan" indelat i helvete, skärseld och paradis. I programmet börjar vi med att stiga ner i helvetet. I den fjärde kretsen hittar vi veckans deltagare, omgivna av prylar, ångest och oöppnade kuvert. Deltagarna blir utskällda. Sedan följer skärselden. Under förnedrande former får deltagarna konfronteras med sina skulder. Det räcker inte med att deltagarna blir varse om hur mycket pengar de lägger på utemat, det hela måste illustreras med ett groteskt långbord där all mat lagts upp. Någon gråter. Här i skärselden börjar dock en ljusning märkas. Deltagarna får sälja av lite prylar. Programledare tittar allvarligt in i kameran och förklarar att deltagarna ”äntligen börjat förstå allvaret i situationen”.
Plötsligt befinner vi oss i den tredje och avslutade delen, paradiset. Som genom ett trollslag har allt löst sig. En ny månadsbudget är skulpterats fram och de värsta skulderna har betalats med vinsten från de sålda prylarna. Ofta löses det här genom tvivelaktiga metoder, inte sällan har en släkting fått ställa upp med ett privatlån, men detta faktum får inte fördunkla stämningen i paradiset. Nu är deltagaren som en ny person på väg mot en ny, skuldfri tillvaro. I vanliga fall tar det lång tid att förändra en människa, men eftersom "Lyxfällan" har det gudomliga på sin sida tar metamorfosen bara en arbetsvecka.
När jag ser "Lyxfällan" kan jag inte låta bli att tänka att det på något sätt angår mig själv. Även om min shopping varken har tagit mig till inkasso eller kronofogden vore det ett uppfriskande reningsbad. Jag undrar hur Lars Norén hade varit som deltagare.