"You know", sa han, "jag befann mig i en krigszon, jag fruktade för mitt liv."
Han berättar om sitt liv som frilansande krigsfotograf, och pratar så där självklart, med konstpauser, som man gör när man vet att man har en spännande historia att bjuda på. Jag anar att han dragit den här storyn fler än en gång.
"Jag kan tänka mig."
"I don't think you can."
"Well", kontrar jag, "jag har också fruktat för mitt liv." Det var blod överallt, smärtan obeskrivlig, jag höll på att gå i två delar.
"Oh shit!"
Äsch, bara en vanlig förlossning.
Jag swishar för ölen. För jag har tröttnat på att de stora berättelserna alltid ska berättas av män och om deras krig. Och det faktum att om jag hade dragit min förlossningsberättelse skulle det knappast uppstå romantik. Inte för att en sådan historia inte kan vara intressant, kanske till och med romantisk, utan för att män helt enkelt är otränade i att höra om den sortens erfarenheter. Han skulle ta in notan redan när vattnet gick, så att säga.
På Dagens Nyheters kultursidor pågår en debatt kring den just nu stora bokflod av romaner som behandlar graviditet, förlossning och moderskap. Greta Thurfjell menar att romanerna är skräcklitteratur, att föda barn inte är ett trauma och att författarna ältar. Hon har fått svar – Tove Folkesson påpekar att den händelse som satte fart på hela vår kristna kultur är just en blodig och traumatisk förlossning, Kerstin Ekman berättar att när Moa Martinsons "Kvinnor och äppelträd" recenserades 1933 konstaterades det föraktfullt att "underlivssynpunkten" dominerade.
För ett år sedan publicerade Expressen en recension där man buntat ihop fyra författare som skrivit om moderskapet. De hade alla olika ingångar, stil, genrer och tänkta läsare. Recensenten skrev: "Det 'lilla livet' står mig upp i halsen". Som om moderskap som litterärt ämne är en sorts subgenre, intressant för bara några få. Moderskapet är ju ett livsvillkor för över hälften av jordens befolkning. För även om du inte själv är mor kommer det faktum att du inte är mor, om du är kvinna, att på ett sätt att definiera dig. Än har jag inte läst någon kollektivrecension av den populära genren "manlig författare skriver om en frånvarande far", även om i alla fall jag tror att den typen av livsvillkor är mindre vanlig än att föda barn.
Sedan några år dominerar kvinnorna skönlitteraturen. Kvinnorna är de som skriver, ger ut, läser och vinner priser för romanerna. Det vi skriver om kan inte länge till betraktas som ointressant för den breda massan. Vi sysslar lika lite, eller lika mycket, som män med "underlivssynpunkten" och kladdig bekännelselitteratur.
Ett stort orosmoln på den annars soliga bokhimlen är att män inte längre läser skönlitteratur. Medan kvinnor i århundraden tragglat sig igenom hyllmeter av krig och fred och otaliga volymer av en makes och pappas tuffa vardagskamp verkar männen inte på samma sätt benägna att ta del av kvinnors erfarenheter. De överger skönlitteraturen när vi kliver in i den.
Den enda lösning jag ser är att sätta den så kallade feminiserade litteraturen i pojkarnas händer redan när de befinner sig i koltåldern. Träna dem i att förstå andras perspektiv, vidga horisonterna och fördjupa deras empati.
På så sätt kanske två singlar kan mötas om sisådär 40 år och skåla för att de båda överlevt ett blodbad.