Sivia är ett gott exempel på hur människors känslor inför byggnader förändras över tid. Bilden är från november när rivningen satt i gång på allvar.
När jag var student brukade jag gå förbi det blå huset på Vasagatan på vägen hem från sena fester. Jag minns särskilt en disig morgon då jag såg en trave med tidningar stå på trottoaren utanför. Tidningsutdelaren som lämnat dem där hade i all hast glömt att det kunde börja regna.
Bilden av den blöta traven gjorde så starkt intryck på mig att jag skrev en dikt om den. Det var något med kontrasten mellan personen som ägnade sig åt detta underbetalda arbete att dela ut tidningar i gryningen och dem som låg i sina bekväma sängar i det tjusiga huset som väckte känslor hos mig.
Dikten börjar med dessa rader: ”Så vacklar jag förbi det vackraste drömhuset på Vasagatan/ med blå fönster och vita valv/ efter ännu en vaken natt/ utanför”. Som om jag drömde om att bli en av de tjusiga men befarade att det aldrig skulle gå.
Några år senare flyttade min man och jag till en taklägenhet på Fyristorg. När folk hörde adressen reagerade de med en blandning mellan förtjusning och avund som jag inte var van vid att ge upphov till. Plötsligt hade jag status.
Vad de inte visste var att golvet lutade, att lägenheten var sliten, att den var extremt varm på sommaren, och bullrig, att vi ibland kunde vakna utan värme eller vatten och att vaktmästaren skällde ut oss om vi ringde utanför hans telefontid, som var mellan klockan 07 och 07.30 på vardagar. Just det, grinden stod alltid öppen också, som en inbjudan till stadens festprissar att använda vår innergård som toalett på nätterna. När vi klagade hos hyresvärden fick vi goddag yxskaft till svar. Till slut flyttade vi och de gjorde om vår lägenhet till kontor.
Tjusningskraften i en adress är en social konstruktion. Och den varierar med tiden. Sivia torg, som snart är ett minne blott, har blivit känt som Uppsalas skamfläck. Men vid invigningen imponerade det med sitt moderna anslag. Uppsalabor jublade över hur härligt det skulle bli att kunna handla olika typer av varor på en och samma plats. Själv har jag fina minnen från biljardhallen som låg där på 00-talet och från affären där jag brukade köpa Smoki, ajvar och andra godsaker från forna Jugoslavien, innan de började säljas i vanliga matbutiker. Den enes skamfläck, den andres smultronställe.
Ingen förutom möjligen de utkörda hyresgästerna sörjer Sivia torg. Och så jag. Jag har gått förbi där och fotat de olika faserna av rivningsprocessen. Jag vet inte varför, kanske som ett försök att få fatt i den tid som flyr.
Jag sörjde även H-centrum när det begav sig. Den grå byggnaden som även den numera är ett minne blott påminde mig om området där jag brukade vänta på bussen hem från skolan när jag bodde i Bosnien. H-centrum var ett av få områden i Uppsala som kunde förflytta mig till det där året strax innan kriget då framtiden fortfarande framstod som ljus.
Med tanke på vilka associationer byggnader kan väcka hos oss är det inte konstigt att vi blir upprörda när de försvinner. Men tider förändras och staden kan inte förbli likadan. Ingenting kan vara som det alltid har varit eftersom det inte finns någonting som har varit likadant i alla tider. Sedan kan ett och samma objekt uppenbarligen framkalla olika känslor hos olika personer. Frågan är vems estetiska upplevelse som är mest värd att lyssna på när vi bygger framåt. Förmodligen ingens. Kanske är det vettigast att tänka på vad som är bäst för dem som kommer efter oss. En dag kommer ju vi också att vara ett minne blott.