Barnet tvekade inte utan gick rakt genom den stora pölen med sina inte tillräckligt höga stövlar.
Jag gjorde inte likadant fast jag borde gjort likadant. Det finns inte tid att tveka längre inför någonting. Så nu är det gungornas tid. Nu är det tron på sagornas magi. Nu är det de dödas närvaro och varje människa jag möter en skattkammare full med hemligheter. Mina gamla gosedjur pratar visst med varandra om natten och när regn eller snö faller mot mina takfönster så är det änglarna som steppar eller mjukt pussar varandra.
Alla som på smittsäkert vis kan pussas och kyssas borde förresten göra det mer nu. Maximera läpputbytet. Hålla om varandra och dansa svettig tango inne i vardagsrummet, där hemmakontoren trängs och zoom-mötena har blivit det nya normala.
Gå ut i regnet, själ, och smaka på det! När gjorde du det sist? Hoppa sedan i pölarna. Gunga dig så högt det bara går, släpp taget utan rädsla och landa i en snöhög som du bygger om till en bön om att få bli ännu mer mänsklig, ja om att få mega-existera. Räds inte de stora starka känslorna, det är inte det som kommer att döda dig. Om du är levande död så be om hjälp. Någonstans finns någon som vet exakt hur just du behöver hjälp för att få tillbaka dig. Jag lovar. Som jag lovar. För jag har mött så många änglar och jag har varit andras ängel med.
Köp blommor till dig själv. Det gör jag. Ranunkel, tulpaner, rosor. Barnsligt lycklig sätter jag dem i vas. Åh! Men åh! Jag torkar och pressar bladen, ska göra en tavla av dem någon dag. Blomsterprakt i prövningarnas tid.
Skriv kärleksbrev till dig själv. Raka av dig håret eller spara det långt. Sätt papiljotter i skägget. Gå i pyjamas och högklackat och köp mjölk på Pressbyrån. Mitt i natten. Vad kan det göra för skada?
Lyssna bara till de goda. Du vet visst vilka de är. Tryck inte ner andra eller dig själv, lyft, lyft upp. Ring det där samtalet och be om förlåtelse och försoning. Sök upp dina gamla föräldrar och låt dem få tillbaka dig igen. Innan. Det. Är. För. Sent.
Skriv den där romanen du alltid velat skriva, struntsamma om den aldrig kommer ut på något förlag, den kommer ändå ut. Ut ur dig. Och det är en gåva till dig själv.
Håll inte tillbaka med ömhet och kärlek. Skriv insändare om hur toppen du tycker att den och den myndighetspersonen och politikern är. Värm kassörskan på ICA med ett leende och tack för att du finns. Skicka flaskpost till Framtiden, skriv hur du vill att vi ska ha hanterat den här krisen, vad för slags människor du vill att vi ska ha blivit på andra sidan.
Gå till kyrkan och tänd ljus för alla som har gjort dig illa eller som du har gjort illa. Om du har barn så visa dina barn att man är som mest mänsklig när man blottar sina svagheter.
Skriv dikter eller varma hälsningar på post-it-lappar och lägg i främmande brevlådor, i någon biblioteksbok som ska återlämnas, i tidskriften på bordet i husläkarens väntrum.
Droppa din älskades parfym på en tröja och bär den hela dagen. Så gör jag. Hela dagen. Hans parfym. Hans tröja. Han heter Bel. Har jag sagt det? Vi väntar och väntar på besked om uppehållstillstånd. Har jag sagt det? Snart 14 månader har gått nu. Av väntan. Mitt i det Covidska dramat utspelar sig vårt kärleksdrama. Jag är för utmattad för att orka en enda dag till. Ändå kommer jag att orka. Och det kommer att sluta så vackert.
Känns det som om hela Uppsala liksom skakas om någon dag, som av en liten jordbävning, så är det för att jag jublar.