Han är museichefen som har allt. Lång, mörk, snygg. Begåvad, social och framgångsrik. Hyggligt sympatisk. Och naturligtvis tillhörande den yppersta aristokratin inom konstvärlden.
Ja, det är hög fallhöjd på det.
Den schangtila museichefen (danska skådespelaren Claes Bang) är huvudperson i filmen ”The Square”, som fick guldpalmen vid Cannesfestivalen i maj. Detta renderar regissören Ruben Östlund en särskild plats i svensk filmhistoria, tillsammans med Alf Sjöberg (som fick den två gånger) och Bille August, som fick priset för den svensk-danska produktionen ”Den goda viljan” år 1992.
"The Square" är en film om konstvärlden, men än mer är den ett samtidsdokument. Ruben Östlund lyckas sammanfoga en rad motiv som alla är brännande i vår tid, i sin löst sammanhållna historia.
Efteråt är det just några lysande scener som bitit sig fast, snarare än den övergripande berättelsen.
Ruben Östlund plockar in debattämnena som ett barn plockar in godisbitar i lördagspåsen: vi får möta romska tiggare, hotfulla förortskids, konstvärldens obotliga snobbism, yttrandefrihet och mediadrev. Samt knapplöst knull med efterföljande räfst och rättarting i sann Ester Nilsson-anda.
Ruben Östlund har väckt debatt tidigare, särskilt med filmen "Play" (2011), baserad på verkliga rättsfall, vilken skildrade ett gäng färgade killar vilka satt i system att råna vita killar. Människor kan hos Östlund samtidigt vara offer och ha dåliga beteenden. I denna film behandlar en tiggarkvinna museichefen som vore han hennes butler.
Vad berättar "The Square" om samtiden? Den säger flera saker. En är att medel- och överklassen är dekadent. Konstvärlden blir en symbol för detta, då den harvar runt i ett slags upphöjd självtillräcklighet, med ett konstteoretiskt fikonspråk som blivit så tillkrånglat att de invigda knappt själva begriper det.
I sin förra film ”Turist” kretsade Ruben Östlund kring mod. Där är huvudpersonen en man som fegt överger sin familj då en lavin drabbar dem under en skidresa i Alperna. Också ”The Square” reser frågor kring människors civilkurage och, i ännu högre grad, kring människors starka tendens att gå i flock.
Vi får i en scen se hur snabbt det kan gå att förvandla en sofistikerad sittning i förgylld miljö till en kaotisk plats för övergrepp och pöbelbeteende. Samma obehagliga stämning ligger över en presskonferens där journalisterna fått upp vittringen på ett drevoffer.
Men det viktigaste temat i filmen handlar nog om tillit. Där sätter Ruben Östlund fingret på något ännu osmält i samtiden, en förskjutning vi alla lever med i detta nu, som kommer att behöva processas kollektivt under många år framöver. I dag är den samhällstillit som kännetecknat Sverige, ifrågasatt. Det visar inte minst Sd:s snabba tillväxt. Det är inte framtidstro och tillit till en god utveckling i Sverige som göder Jimmie Åkessons parti.
I ”The Square” är tillit temat för den konstutställning som förbereds av museichefen Christian. Han ställs också inför flera situationer då han kan välja att just ha tillit till medmänniskor eller ej. Vid ett intermezzo på gatan rycker han ut till hjälp – och blir som tack bestulen på sin mobil. I sängen litar han inte på att kvinnan inte försöker bli gravid med honom i smyg.
Museichefen är rädd för människor i förorten. Och i innerstan vimlar det av fattiga individer som alla vill ha saker av honom.
I en nyckelscen ballar en östeuropeisk performencekonstnär med dåliga tänder ur och blir aggressiv. Den välmående konstpubliken har total tillit till sin egen säkra och oberörbara position. Det visar sig vara ett misstag.
Kanske är just det Östlunds viktigaste poäng med filmen.