De sista veckorna av det år som vi nyligen lämnat bakom oss kom att präglas av en märklig debatt. Det är ju inte ofta ett begrepp som godhet blir ämne för diskussion på landets ledar- och kultursidor. Men det var precis vad som hände i slutet av förra året. Många av er följde säkert debatten. Själv vågade jag, för att inte alldeles förfäras, enbart hålla ett halvt öga på den. Alltsammans började när Ann Heberlein skrev en krönika i tidningen Fokus (9/12) där hon såg fenomenet att skänka pengar till tiggare som ett slags transaktion, där den givande köper sig ”en smula självgodhet genom att skänka pengar till en EU-migrant”.
Ska man läsa Heberlein välvilligt, vilket jag i allmänhet tycker att man ska göra, i synnerhet bör man läsa sina meningsmotståndare med sådana glasögon, så kan man väl säga att vad Heberlein möjligtvis försökte få till stånd var en diskussion kring hur man bäst hjälper dessa människor och hur en fungerande migrationspolitik skulle kunna se ut. En saklig debatt om de frågorna är givetvis mer än välkommen. Men jag tror ändå att Heberleins ekonomiska metafor om vårt behov av att köpa oss en känsla av godhet missar målet. Jag tror inte alls det är någon uppblåst självgodhet det handlar om när vi lägger några kronor i tiggarens pappmugg. Låt mig presentera en annan bild av godhetens ekonomi.
Någonstans under påståendet att givandet till nödställda skulle vara uttryck för en egoistisk självgodhet lurar föreställningen om människan som ett djur som egentligen endast drivs av själviska syften. Gör hon något gott, gör hon det inte för den Andre, utan för att skänka sig själv en behaglig känsla av godhet. Det stämmer att människan är ett djur. Men hon är ett andligt djur, med en öppenhet för det transcendenta. Man skulle kort kunna sammanfatta människans särart såhär: Hon har förmågan att älska. Vi människor finner inte vår största lycka och tillfredställelse i att ta och roffa åt oss för vår egen skull. Tvärtom, när vi fokuserar enbart på oss själva och våra egna liv, blir vi djupt olyckliga. Vår djupaste tillfredställelse finner vi istället när vi fullständigt glömmer bort oss själva och lever helt och hållet för den Andre. Kort sagt, när vi älskar, när vi ger. Ytterst är vi menade att förvandla allt vi gör, göra hela våra liv, till en gåva.
När vi känner ett behov av att ge en lidande medmänniska utanför vår lokala matvarubutik en slant är det vår djupaste och innersta längtan som för ett ögonblick tränger sig upp till ytan. Därför är det så sorgligt med dessa röster som försöker misstänkliggöra denna impuls, som vill säga att alltsammans i själva verket handlar om skenhelig självgodhet. Visst ger det även den givande en tillfredsställelse att skänka. Men det betyder inte att handlingen i sig är egoistisk. Det tyder snarare på att givandet är i linje med vår innersta natur, att vi är varelser ämnade att ge. Vi blir helt enkelt oss själva när vi gör det goda.
Visst, självgodhetens frestelse riskerar vi alla att falla för. Man kan lätt få för sig att man gjort tillräckligt, ja, nästan förändrat världen, bara för att man skänkt en femma till en hemlös. Det har man givetvis inte. Men man får knappast människor att göra mer för andra genom att misstänkliggöra deras i grunden goda impulser. Bättre är att uppmuntra det goda. Följ din längtan att göra det goda, ta den ännu längre, följ den ända till slutet. Försök att rikta allt i ditt liv, alla de gåvor du själv fått, mot det goda. Och du ska finna att ju mer du ger, desto rikare blir du. Så fungerar godhetens ekonomi.