Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag träffat snubbar som sagt att de inte vill ha ett förhållande just nu, på grund av tidsbrist, intresse eller ork. Livets varenda sekund upptas av karriär, studier eller hobbyer. Jag själv svajpar vänster på Tinder inom loppet av en halv sekund för att de inte har tillräckligt breda byxor. Som att kärlek är ett pragmatiskt val att hela tiden ta ställning till. Jag kan inte sluta tänka på hur min generation präglas av kärlekens tveeggade svärd.
Vi vill ha kärlek, vi har en önskan om den filmiska kärleken med drömmiga dejter och blommor. Samtidigt som den endast existerar på villkor, främst för kvinnor, där strävan efter självständighet och självförverkligande inte alltid går hand i hand med romantiska relationer.
Vi vill ha barn, förmodligen mycket på grund av tvåsamhetsnormen som skapar en föreställning om det ideala heteronormativa livspusslet. Samtidigt är vi rädda för att sätta barn på jorden i en brinnande klimatkris.
Jag kanske bara letar efter en förklaring till varför kärleken suger, när det egentligen handlar om att min adhd gör mig till en alldeles för filterlös och intensiv person för att man ska orka med mig. Åh nej! Nu skyller de sina kärleksproblem på adhd också… kanske ni tänker. Men faktum är att svårigheter med känsloreglering är ett av de största problemen vid adhd hos flickor och kvinnor, som Uppsalaforskaren och överläkaren Lotta Borg Skoglund belyser i sina studier. Och min erfarenhet är att känslor paradoxalt nog inte rimmar med kärleken idag.
Så, är det inte just det där känslokaoset som behövs i ett samhälle där kärleken blivit som en ekonomi? Där relationer liknar varor som konsumeras och konkurreras om, som sociologiprofessorn Eva Illouz hävdar i en DN-intervju av journalisten Sandra Stiskalo.
Häromdagen hade jag ett samtal om detta med min farmor som sa till mig: “Tilde, jag tycker att du ska vänta tills du drabbas." Drabbas av kärleken. Å ena sidan känner jag att det är lätt för henne att säga, som träffade farfar på en dans år 1960, där han halkade framför henne och sa: “Jag faller tydligen för dig hela tiden." Och de kilar stadigt än idag. Å andra sidan inger det mig ett litet hopp. Om den vackra sidan av slumpen och möjligheten att drabbas av kärlek.
Poeten Eva-Stina Byggmästar beskriver det så fint i "Nattmusik för dagsländor":
För kärleken handlar
alltid om att gå – att gå vilse, gå
i allt vidare cirklar – om att bli
en annan, bli du
Har du gått vilse,
då vet du: du har älskat!
Jag tror inte att min generation vågar gå vilse. Vi försöker navigera i en värld av kaos. Därför har vi låtit kärleken bli en bruksanvisning, för att vi måste förstå oss på någonting. Så jag håller fullständigt med Eva Illouz som säger: “I dagens samhälle upplever vi kärlek utifrån ekonomiska principer om knapphet: ju mindre tillgänglig, desto mer åtråvärd och desto större makt. Medan den person som ger mer av sin tid och sin känslomässiga energi uppfattas som svagare, och idag är det oftast kvinnan.” Jag är ett livs levande exempel på det, jag är en synonym för känslokaos.
Men jag håller med dig farmor, jag ska vänta tills jag drabbas. Om så ända in i döden.