Det är faktiskt sextonde gången som Gitarrfestivalen tar plats i staden. Från den blygsamma starten i Ekocaféets källare till att fylla Konserthuset. Så etablerad den än är gäller det för arrangörerna att bjuda på nya höjdpunkter för att få dit publiken. Lite konkurrens har festivalen kanske också från Stockholms Jazzfestival som pågår samtidigt, en lite olycklig tajming för båda kan jag tänka. Festivalgeneralen Klaus Pontvik såg ändå till och med lugnare ut än vad han brukar.
Första dagen lovade hur som helst mycket bra, med mestadels fyllda salonger och en både musikalisk och geografisk bredd. Armeniska gitarristen Gohar Vardanyan inledde konserterna med idel klassiska pärlor. Kompositörer som Fernando Sor, Isaac Albéniz och Joaquín Rodrigo gjordes full rättvisa i hennes ödmjuka och skickliga framträdande. En positiv överraskning var hennes tolkning av Enrique Granados ”Valses Poéticos”. Av någon anledning rörde sig en del folk lite ut och in på konserten vilket störde en del.
Ett kärt återseende var publikfavoriten Yamandú Costa från Brasilien, som förutom att få sin åtta-strängade gitarr att låta som en hel orkester visslade och sjöng, men framför allt vann han åhörarna på sin enorma energi. Denna gång hade han också med sig välljudande gäster: de argentinska bröderna Marcelo och Hugo Dellamea. Tillsammans med suveräna slagverkaren Ariel Sánchez bjöd de på en fin konsert både på egen hand och tillsammans med Costa.
Ett annat återseende och inte minst återhörande avslutade första dagens begivenheter. Powertrion Freak Kitchen spelade med Steve Vai här 2013. Nu var Göteborgs stoltheter tillbaka och skulle ha spelat med basfenomenet Mohini Dey. Med kort varsel blev hon ju tvungen att avboka och ett annat fenomen på instrumentet hoppade in, Jonas Hellborg. Det blev riktig bra det också. Efter att bandet spelat några högvolymade låtar – underhållande gitarristen Mattias IA Eklund hade själv öronproppar – tog de ned intensiteten och volymen ordentligt när Hellborg kom in. Både han och flinka trummisen Björn Fryklund (som bytte till ett minimalt trumset) spelade barfota, om det nu var det som drog ned både volym och intensitet till förmån för ett eftertänksamt jammande.
Inledningen gav mersmak och det var ändå bara början, bland annat väntar Bill Frisell liksom Tangomässan.