Vi förstod att han skämtade. Alla såg att det inte brann. Några resenärer log uppgivet. Andra stirrade på sina mobiltelefoner. Jag började kallsvettas. Tänk om det märkliga skämtet var ett tecken på att tunnelbaneföraren hade fått en knäpp. Tänk om han på riktigt bestämt sig för att kliva ut och överge oss. Vem skulle hjälpa oss då? Och honom?
Det var inte en omöjlighet. Värre saker har ju hänt. Bara en dag tidigare sköt en man ihjäl nitton barn och två vuxna i Texas. Sedan har vi Rysslands brutala attack mot Ukraina. Och alla andra krig som inte längre ryms i vår uppmärksamhet men som är fullt verkliga för de människor vars liv de ödelägger. Världen är full av elände. Var man än vänder sig. Elände, så mycket elände. Hur klarar vi av det? Hur klarar vi av att leva i en värld som är så hemsk?
Jag är inte ensam om att ställa mig denna fråga. I en serie i SVT vill artisten Gina Dirawi gå till botten med existentiella funderingar som har plågat henne sedan hon var barn. I första avsnittet berättar hon att hon är uppvuxen med en idé om ett poängsystem där alla ens handlingar räknas som antingen onda eller goda. Ju högre poäng desto bättre människa. Med tiden har idén växt och gett henne en övertygelse om att det är omöjligt att vara god. Världen är så komplex att vi inte kan överblicka konsekvenserna av våra handlingar. När vi gör enkla saker som att köpa en banan kan det innebära att vi har bidragit till att någon har kommit till skada. Bara att finnas i denna värld är att bidra till ondska, menar Dirawi.
Ett liknande resonemang finns i komediserien ”The good place” där människors handlingar poängsätts och summan avgör var de hamnar efter döden. Till skillnad från Dirawi som har en andlig ansats i sitt sökande utgår ”The good place” från moralfilosofi och utforskar på ett lekfullt sätt vad det innebär att vara en god människa. Seriens skapare Michael Shur utvecklar dessa tankar vidare i boken ”How to be perfect” och landar i slutsatsen att det inte går att vara moraliskt perfekt men att världen blir mindre ond om vi varje dag försöker vara lite bättre än igår.
Gina Dirawis ångest är förståelig men jag tror att hon har fel i att världen är ond. Eller ja, den är ond, men inte bara. Våldsamma handlingar är mer uppseendeväckande än fredliga men de är inte fler. Varje gång vi går ut har vi möjligheten att slåss och begå hur många andra hemskheter som helst men de allra flesta dagar i våra liv låter vi bli. Vad bananen har orsakat innan vi köper den kan vi inte överblicka men när vi väl har den i handen låter vi bli att kasta den på folk, trots att möjligheten finns. Att avstå från våld är vårt normaltillstånd.
Tunnelbaneföraren visste det. Det var därför han vågade dra det där märkliga skämtet. Om han hade fått en knäpp och hoppat ner på spåret hade det väckt uppståndelse men det hade varit en avvikelse från normaltillståndet. Varje gång vi sätter oss på ett tåg litar vi på att alla inblandade kommer att göra sitt bästa för att vi ska komma fram. Att vi klarar av att leva med sådan tillit säger minst lika mycket om oss som alla krig. Godheten finns. Den behöver bara bli lite mer aktiv.
Alma Kirlic är scenpoet och författare bosatt i Uppsala.