En av mina vänner råkade nyligen ut för ett missförstånd som jag har funderat mycket på. Hon blev uppringd av en före detta kollega som hade hört att hon hade dött i corona och först efter några dagar fått klart för sig att den som gått bort var en annan person med samma namn. “Hon darrade på rösten när hon ringde,” berättade min vän, “hon sa att hon hade blivit så ledsen, för även om det var länge sen vi jobbade ihop hade hon ändå tagit för givet att vi ännu skulle träffas och så började hon säga snälla saker om mig, såna som man säger på begravningar.”
“Hur kändes det?” undrade jag.
“Jag blev väl lite generad.”
“Blev du inte glad?”
“Jodå. Det också.” Och efter ett ögonblicks paus, med eftertryck: “Framförallt det.”
Jag kunde inte släppa ämnet. “Vad sa din kollega då?” frågade jag oförsynt.
“Jamen det handlade om småsaker. Att jag var den första som hade pratat med henne i kafferummet. Att jag hade hjälpt henne med kopieringsmaskinen. Att jag hade skjutsat henne till sjukhuset efter att dom ringt och sagt att hennes mamma dött. Det var inget som jag kom ihåg. Ja, och så sa hon att hon hade tyckt att jag var rolig.”
“Både rolig och snäll,” sa jag och tänkte att jag verkligen inte skulle ha något emot att uppfattas så. Eftersom hon inte svarade fortsatte jag: "Det var ju bra att hon kom åt att säga de här sakerna medan du lever.”
Det är det jag har fortsatt att tänka på. I min ålder händer det allt oftare att man hör att nån har dött, nån som man kanske inte direkt skulle kalla sin vän men som man uppskattat och har tagit för givet att man ännu skulle träffa och som man nu, när man går och tänker på henne eller honom, inser att man innerligt gärna skulle ha uttryckt sin uppskattning för.
Varför har man då aldrig gjort det?
Därför att det skulle ha känts genant, därför att man tänkt att vederbörande skulle bli generad. Men med största sannolikhet skulle vederbörande ha blivit glad.
Efter min mammas död skrev jag en bok om henne – min viktigaste bok, "Hem från festen" – och när den kom ut fick jag brev från många som känt henne men inte visste att hon gått bort. Många av dem handlade om vad min mamma betytt för dem. En dam skrev att hon som flicka hade varit förfärligt rädd för vatten och att hon var evigt tacksam mot min mamma som hade varit hennes scoutledare och hade lärt henne simma, en annan, en hustru till en av min pappas yngre kolleger, hade blivit hjälpt genom en depression. Jag tänkte då att allt detta var sånt som min mamma glömt, ja, att hon kanske inte ens vetat vad hon betytt, och jag önskade att hon hade fått läsa breven.
I min ålder ägnar man mera tid än förr åt att tänka tillbaka på sitt eget liv, vad man satt för spår. Inte minst under pandemin, har man haft tid att göra det. Många har sorterat fotografier eller läst brev och dagböcker, andra vittnar om att de överväldigats av gamla tillkortakommanden och skuldkänslor.
Min mamma var ingalunda missnöjd med sitt liv men hon sörjde att hon på grund av yttre omständigheter hade tvingats vara hemmafru. Hade hon fått läsa de där breven så hade hon förstått att även om hon inte hade fått arbeta i vedertagen bemärkelse så hade hon i högsta grad verkat. Att verka är att vara uppmärksam på andra människor, att skapa goda sammanhang. Och medan arbete är något man bara kan utföra medan man lever så verkar man ännu efter sin död, för man finns kvar i alla dem som minns en.