Designklassiker har fått ett uppsving i och med att vi blivit mer hållbarhetmedvetna. Det syns på prislappen. Min man söker ständigt av nätet och följer nätauktioner, saker flyttar in och med dem historier från andras hem och liv. Våra egna saker reser vidare. Det är inte bara hållbart utan lite fint på något sätt.
Det är idag också allt vanligare att våra klimatmedvetna ungdomar inreder sina rum med loppisfynd och klär sig i begagnat från second hand-butikerna. De fyndar, lagar, byter, säljer vidare och syr om. För många är det endast underkläder och strumpor som köps nytt.
Design har alltid utvecklats parallellt med samhällsutvecklingen. Hus, möbler, kläder och annat sänder signaler och fungerar som markörer av såväl tid som klass. På Designmuseet i Helsingfors såg jag i helgen utställningen ”Design för hela folket”. Den berättar historien om den finska designen som en av jämställdhetens budbärare. För många av Finlands numera kända designklassiker anses ha bidragit till skapandet av ett mer jämställt och jämlikt samhälle. Funktion som förde folk samman, enkel men vacker design som alla hade råd med, möbler med många användningsområden, praktiska kläder. Samma tankar har ju funnits även här hemma i Sverige, inte minst med Ikea.
En av Skandinaviens mest kända sittmöbel är Alvar Aaltos ”Pall 60”, så vanlig att vi knappt ser den längre. Ni vet den där runda träpallen med lätt böjda ben som går att stapla hur många som helst. Pallen lanserades 1933 och bakgrunden till pallens födelse var urbaniseringen. Vi fick mindre boyta när vi flyttade till städerna och ett behov av både nätta och flexibla möblemang växte fram. Aaltos pallar kunde staplas och därmed enkelt ställas undan vid städning eller när man behövde utrymmet till annat. Pallen kunde också serietillverkas och blev därför billig. Ganska snabbt steg dock både material- och produktionskostnaderna och priset på pallen gjorde den onåbar för den ursprungligt tänka målgruppen. Idag kostar en pall uppåt 3 000 kronor.
Samma resa har varumärket Marimekko gjort. De lanserade Finlands första unisex-klädkollektion, designad av Annika Rimala år 1968. Hon ville designa en tröja som passar alla, oavsett ålder, kön och storlek. Med stretchig trikå blev kroppen fri och materialet var lättskött och billigt. Ingen konstig tanke tycker vi idag, men bara några år tidigare bar kvinnor korsetter under klänningen, och att välja något annat än skjorta var otänkbart för många män. Idag har Marimekko-tröjan en prislapp som är allt annat än folklig.
Hållbarhetstänkandet bland dagens unga har dock gjort att designen återigen tagit ett skutt i jämlikhetens riktning. Second hand-trenden gör att det inte är den som har mest pengar att spendera som har de trendigaste kläderna eller coolaste inredningen. Det är i stället den med mest koll, störst tålamod att leta i begagnatlådor eller den med störst kreativitet. Växte man upp under 80- och 90-talen känns detta fantastiskt främmande. Då gick det i stort sett bara att köpa sig rätt stil, något som var plågsamt tydligt för den som inte hade råd. Inga genvägar fanns mer än att iklä sig kopior, jobbigt övertydligt för alla.
Med second hand-trenden kan vi glädjas åt att klädmodet har antagit samma jämlikhetsutveckling som 1900-talets finska designutveckling.