De som talar om för oss vad vi ska tycka om internet har svängt 180 grader på några få år. Från ”folket vet bättre än eliten!” till ”folket är ett hot!” För tio år sedan handlade allt om hur mycket bättre det skulle bli när alla kunde göra sig hörda på nätet. Titeln på Clay Shirkys bok ”Here comes everybody” (2008) var talande för den tidens påbjudna entusiasm. På hemmaplan skrev Johan Norberg att nätet var ”en teknisk revolution som sätter kommunikationsmakten i händerna på individen”. Tack vare nätet skulle vanligt folk ”sopa bort” elitens ”informationsmonopol” (Expressen 10/6 2005).
Here comes everybody-tanken var naiv och överdriven, men dominerade helt i det offentliga samtalet om nätet. Hundra tusen wikipedia-amatörer vet bättre än redaktionen för Encyclopaedia Britannica. Den som sade något annat var ”rädd” att förlora sina ”privilegier”. Att det fanns en livaktig amatörkultur långt före nätet behövde man hålla tyst om för att kunna sälja in nätets amatörkultur som något radikalt nytt. Läs senaste numret av den norska kulturtidskriften Vagant för den chockerande insikten att ungdomar kunde göra och dela musik före internet.
Några år senare är alla lika angelägna att tala om för oss att folket är grisar, troll och rasister. Idag handlar diskussionen om nätet mest om att folket borde hålla käften. Samt om hur man ska göra för att slippa se vad de skriver. Sådana totala U-svängar i åsiktsbranschen gör mig misstänksam. Eller intresserad.
Det finns goda skäl att oroa sig för näthatet: se Isobel Hadley-Kamptz artikel ”Var det det här vi stred för?” som publicerades på Kit.se i september.
Men jag skulle också vilja bjuda på en lite illvilligare tolkning av vad som hänt. Ungefär så här: allt detta tal om ”folket” var nödvändigt som hävstång eller argument när en ny elit kämpade för att ta plats i offentligheten och ersätta en äldre. När maktövertagandet är klart behövs inte folket längre, och då är det dags att förklara att folket är otäcka näthatare som inte är mogna att ha något inflytande över samhället. Ingen brydde sig på allvar om att ”folket” skulle bryta något ”informationsmonpol”. Folket ska konsumera vad storföretagen erbjuder och tacksamt jobba gratis i Facebooks och Googles datainsamlingsfabriker (vilket kallas att vara ”social”).
Som motreaktion mot näthatet växer kraven på att de företag som driver sociala medier ska ta någon sorts ansvar. Det är oklart hur det skulle gå till. Tidningarnas princip med en utgivare som är juridiskt ansvarig för allt som publiceras låter sig inte så lätt flyttas över till sociala nätverk. Lycka till med jobbet som ansvarig utgivare för 1,7 miljarder människors dagliga facebookskrivande! Det var väl just på grund av att Facebook kände sig tvingat att ta ansvar som vi fick kontroversen kring Nick Uts berömda vietnambild med den napalmbrända flickan Kim Phuc. I det läget fäller man hellre än friar: bort med allt känsligt material som skulle kunna skada företaget. Att ett enda storföretag som Twitter eller Facebook blir ansvarig utgivare för en hel världs yttranden är ingen idealisk lösning.
Isobel Hadley-Kamptz ställer en bra, svår fråga i sin artikel. Tekniken verkar vara sällsynt väl lämpad för antingen-eller-lösningar: antingen kan vi få ett nät baserat på total, krypterad anonymitet eller ett nät med total övervakning. Anonymiteten kommer att låta trollen härja fritt. I Jamie Bartletts bok ”Det mörka nätet” kan man läsa om hackare som utvecklar anonymiseringstjänster, inte alltid med de vackraste avsikter. Övervakningen – som inte bara är statlig, big data förvandlar alla företag till underrättelsetjänster – kan man läsa om i säkerhetsexperten Bruce Schneiers ”Data och Goliat”. Inget alternativ är bra. Vad gör vi i det läget?
De hatiska åsikterna finns inte på nätet utan i människor. Städas åsikterna bort från nätet har ingenting lösts – hatet finns kvar och kommer att söka sig andra uttryck. Diskussionen om hur man ska slippa se de hatiska åsikterna är jämförbar med människor som önskar sig ett tiggeriförbud för att de har tröttnat på antalet tiggare på gatan.
De små självklarheter som visslar förbi i farten är oftast det mest intressanta i en text. På tal om Donald Trumps valkampanj skriver Hadley-Kamptz: ”väljarna älskar att man hånar funktionshindrade och vräker ur sig rasistiska och sexistiska påhopp.” Varför älskar de det, som om det vore självklart? Hur har väljarna blivit sådana?
Där borde diskussionen om näthatet börja, men på det här området har det offentliga samtalet också gjort en rejäl U-sväng. Under 70-talet var man (kanske alltför) benägen att ge sociala, historiska och psykologiska förklaringar till kriminalitet och andra oönskade beteenden. På det moralistiska 2010-talet har förklaringarna upphört. Människor som tycker fel är onda. Vi vill helst bara slippa dem. Trots det borde vi påminna oss att varje åtgärd som inte går hela vägen till botten med de psykologiska och sociala orsakerna bakom den hatiska opinionen inte kommer att vara mycket mer än smink. Jag tror inte att vi har tid med det.
Länkar:
Johan Norberg
http://www.expressen.se/debatt/ni-har-skal-att-vara-livradda/
Isobel Hadley-Kamptz
https://kit.se/2016/09/16/59324/var-det-det-har-vi-stred-for-en-sorgesang-om-anonymitet-pa-natet/