Kan Spaniens stjärna Lamine Yamal känna att det är okej att att misslyckas och att hans värde inte ligger i vad han presterar?
Jag har aldrig förstått hur fotbollsproffs motiverar sig själva att fortsätta kämpa i 90:e minuten. Matchen är liksom i princip avgjord, de måste vara helt slutkörda och herregud de har ju redan bevisat att de är superbra på fotboll.
Själv skulle jag ha klivit av planen så fort mjölksyran blivit för outhärdlig, känt mig nöjd med allt jag åstadkommit, tänkt att man kan inte vinna varje gång och att det kommer nya chanser.
Det är en sådan mentalitet som generellt rekommenderas oss vanlisar. På 1177:s hemsida kan man till exempel läsa att man, för att må bra psykiskt, bör träna upp sin självkänsla. Man ska öva på att känna att man duger som man är, att det är okej att misslyckas och på att inte ställa för höga krav på sig själv.
Rekommendationerna verkar oförenliga med att spela i söndagens EM-final. Hur skulle det se ut om exempelvis den spanska stjärnan Lamine Yamal missade en målchans och istället för att pressa sig själv hårdare utövade lite självkärlek och tänkte “Mitt värde ligger inte i mina prestationer”?
Anledningen till att vi älskar att se på elitfotboll, liksom all annan elitidrott, är ju just att de som deltar är en sorts supermänniskor. Och ska man vara så överlägset bäst på någonting, finns det inget utrymme för “vara snäll mot sig själv”-tänk.
I filmen “Tigrar” från 2021 får vi en träffsäker inblick i ett fotbollsproffs psyke. Filmen är baserad på den verkliga historien om Martin Bengtsson som 16 år gammal flyttar ner till Milano och skriver kontrakt med storklubben Inter. Hans dagbok är fylld med uppmaningar om att "pressa sig själv hårdare", han följer ett extremt strikt kostschema och han dumpar sin flickvän eftersom hon stjäl fokus från det enda som betyder något, det vill säga fotbollen.
Det lönar sig – Martin Bengtsson omnämns i listor över Europas största talanger, han får spela i A-laget och han beskrivs som en ny Zlatan. Samtidigt leds han in i en spiral av psykisk ohälsa, som kulminerar i ett självmordsförsök.
"Jag vaknar, jag äter, jag tränar, jag sover" säger Martin Bengtsson (spelad av Erik Enge) i filmen "Tigrar".
I en särskilt stark scen förklarar fotbollsklubbens chef vad som krävs för att en ung talang ska lyckas. "Det handlar om en hunger" säger han, "en desperation i blicken som säger 'Jag dör hellre än misslyckas'. Men vad är det i en människa? Ett tomrum, en defekt? Men då hade Ibra den defekten. Pirlo, Materazzi, Zanetti, de var aldrig nöjda. De bara visste att de måste kämpa framåt, framåt, framåt."
Verklighetens Martin Bengtsson säger i ett eftersnack till filmen att fotbollsvärlden blivit bättre på att hantera psykisk ohälsa, sedan hans karriär i början av 2000-talet. Men vad kan en psykolog säga till någon vars framtid till stor del hänger på prestationen i varje ny match? "Ställ inte så höga krav på dig själv"? Grundproblemet kommer man liksom inte runt: för att bli bäst, får man aldrig sluta pressa sig själv.
Fotbollsspelarna i EM-finalen blir, precis som det filmtiteln "Tigrar" anspelar på, ett slags djur på zoo. Vi i publiken låter oss hänföras av showen som dessa omänskliga varelser ställer till med. Men för den enskilda individen är det inte alltid det bästa att delta i showen. Martin Bengtsson visar att det går att bryta sig ur buren och skriva sin egen historia, bortom den binära uppdelningen i vinnare och förlorare. Det finns ett tredje sätt att avsluta fotbollshistorien: man kan packa ihop sina grejer, säga "Fuck it" och dra hem.