Inom kort är fotbolls-VM slut. Ett lag tar emot folkets jubel, medan ett annat ligger kvar på planen och gråter. En tid av känslostormar är till ända.
En bra fotbollsmatch har ju samma ingredienser som en rafflande Hollywoodrulle. Två motpoler i kamp mot varandra. En har överläge, den andra underläge. Kampen böljar fram och tillbaka, som tittare har man en favorit men lever i ovisshet. Under kampens gång blir någon skadad, någon blir arg, någon blir ledsen. Och precis när man tror att fel lag ska vinna vänder det. Någon får bli hjälte. En annan blir förlorare och lämnar planen med böjt huvud och revanschlust i bröstet.
Zoomar man ut hittar man i fotbollen dessutom berättelser om vägen mot ett annat liv, om vägen ut ur fattigdom. Här finns berättelser om stora pengar, om hur livet plötsligt förändras, om att bli stjärna – och samtidigt riskera allt vid nästa knäskada. Inte konstigt att det görs fotbollsfilmer då och då, det borde närmast göras fler!
Frågan är bara hur filmen och fotbollen möts på mest fruktbara sätt. Filmen "Goal!" (2006) använder sig av fotbollens framgångssagor rakt av. Unge Santiago går från fattigdom till proffsfotboll på en annan kontinent, via massor av hinder, men ständigt på väg framåt. Tacksamt och trevligt, men för förutsägbart.
Bättre går det när filmen rör sig runt temat om fotbollens allmängiltighet. Mot föreställningen att "alla spelar fotboll" går det att studsa idéer om att "alla vill spela fotboll men får inte". Här hittar vi två riktiga pärlor. Den första är ungdomsfilmen "Skruva den som Beckham" (2002), där idrotten får agera spelplan för fördomar. Jesminders föräldrar vill inte att hon spelar fotboll, eftersom det inte passar sig för fina indiska flickor. Jules föräldrar, däremot, är mer positivt inställda, även om mamman oroar sig för att fotbollsintresset kanske innebär att tonårsdottern är lesbisk. Att få in vänskap i berättelsen är busenkelt, det handlar ju om ett lag. Att få in kärlek är inte heller svårt. In kommer den stilige unge tränaren och allt är klappat och klart.
I fina "Fotboll för Buddha" (1999) vill i stället ett gäng unga pojkar som studerar till munkar i norra Indien se på fotbolls-VM på tv. De har förstås ingen tv och bör ägna sig åt sysslor och religiösa studier i stället. Men upproret gryr och, precis som Jesminder i "Skruva den som Beckham" gör uppror mot sina föräldrar, rymmer pojkarna för att se en match och bollen är så att säga i rullning. Eftersom alla älskar en bra vändning i slutminuterna av en match så väntar också här en vändning mot glädje och gemenskap. En fotbollsfilm ska inte sluta ledsamt.
Men precis som fotbollen förenar kan den också exkludera. Här hade "Billy Elliot" (2000) kunnat passa perfekt in, om man inte valt boxning som sport i stället för fotboll. I iranska "Kvinnor offside" (2006) är det kvinnor som grupp som exkluderas från fotbollsarenans läktare och filmen handlar om en verklig protest under kvalet till VM 2006.
Den intensiva kärleken till ett fotbollslag kan båda hjälpa och stjälpa. I Ken Loachs udda feelgoodrulle "Looking for Eric" (2009) hallicunerar en man i kris fram sin favoritspelare Eric Cantona som livscoach. I "Fever Pitch – en i laget" (1997) blir fotbollsintresset en besatthet som ställer till problem i mänskliga relationer.
I fotbollen finns en värld som många känner igen och en uppsjö av berättelser. Säkert sitter folk världen över och kommer på bra manusidéer i detta nu, inspirerade av VM. Hade det inte varit för att Hollywood föredrar baseball före "soccer" hade fler av dem dessutom kunnat bli storfilm – vem vet?