Min pappa folkskolläraren var kompis med stadens radiohandlare. När han fick in en ny, otymplig produkt, tv-apparaten, hade han inte plats för den utan inhyste den hos oss. Vid kvällens sändning, som inleddes av testbilden av Stockholms stadshus, bänkade sig alla grannarna i vårt lilla vardagsrum. Mitt favoritprogram var ”Andy Pandy”, som jag brukade dansa till. Det handlade om en marionettdocka och hans leksaksvänner. Filmsnuttar finns numera på You Tube, men dagens barn skulle nog tycka att de är tråkiga. Dockan hoppar i sina trådar och en välmenande kvinnoröst talar till barntittarna som att de är mindre vetande. ”Titta barn, Andy Pandy viftar på sina ben!”
Inte fanns det mycket tecknad film på tv då, men när ”Gullivers resor” från 1939 visades blev det läskigt för en inte så tv-van unge. Den sändes i svartvitt – färg-tv kom först 1966 – och scenerna när Gulliver fängslades av lilliputtarna med myriader av linor mot marken finns fortfarande i gråskala i huvudet.
En annan skrämmande tv-bekantskap var Hitchcock. Jag smygtittade bakom mammas fåtölj. Minns särskilt vinjetten med filmregissören i profil och att han lärt sig säga ”Ha trevliga mardrömmar” på bruten svenska efter det rysliga slutet på veckans novellfilm.
Snackisen bland både vuxna och barn i början av sextiotalet var Hyland och hans hörna, där Carl-Gustaf Lindstedt då och då dök upp som narr för att gyckla med den folkkära programledaren. Först långt senare förstod jag att ”Carl-Gustaf” var en fantastisk skådespelare och vad färger kan göra för att fördjupa rörlig bild.