Skärmtid torde numera vara en av de enskilt största källorna till konflikt i barnfamiljer. Klassiker som ”Du kan väl plocka upp dina kläder från golvet” eller: ”Men snälla ta med soporna då, när du går”, eller ens: ”Sluta slå din lillebror!”står sig slätt mot 2000-talets avgjorda segrare som upphov till gräl, tjat och gnat.
Kanske finns skillnader mellan grupper i samhället, men en sak gäller helt säkert för de barnfamiljer som är förankrade i den medelklassiga genomsnitts-myllan: Det kommer att bråkas om skärm. Mycket. Och ofta.
Och det kanske inte är så konstigt.
Vi, den första föräldragenerationen med barn som växer upp med smarta telefoner och digitala enheter i sina liv, är i princip som en jättestor flock försökskaniner utan koll.
Å ena sidan säger förnuftet att livet framför en skärm inte får ta över andra aktiviteter, som rörelse eller fysiska möten med andra människor. Därför bör skärmtiden begränsas. Max en timme om dagen! heter det till exempel hemma hos oss. (Eh, låt oss säga att det är ett mål.)
Samtidigt finns det mängder av sysslor framför skärmen som inte är hjärndöda, utan handlar om utvecklande social interaktion, eller kreativitet.
Min äldsta gick efter viss övertalning från min sida en programmeringskurs i somras. Sex timmar undervisning framför dator och sedan hem och entusiastiskt prova allt han hade lärt sig under dagen. Även kvällen förlöpte framför datorn... Ska all skärmtid begränsas på samma sätt?
Hur ska vi nybörjare fostra våra små telningar, som flera timmar om dagen befinner sig i världar få av oss vet särskilt mycket om?
Nu kommer en bok som inte alls får en att känna sig lugnare, även om den är både upplysande och rekommenderad läsning för alla som är berörda av frågan.
”Mitt barn på nätet” är en grundläggande handbok, som gör att man fattar hur lite man fattar av vad barnen gör eller kan uppleva på nätet.
Författaren Maria Dufva är kriminolog och expert på nätbrott. Och vi kan egentligen börja där. För trots att sådana uppmärksammats mycket på senare år, är det lätt att leva i villfarelsen att ens egna barn är för medvetna om riskerna för att råka ut för något.
Men att varna för gamla vanliga så kallade fula gubbar är en sak.
Att faktiskt lära barnen hur de ska känna igen en ful gubbe på nätet är något mer komplext. Det kräver att man själv förstår sig på de nätmiljöer som barnen rör sig i, eftersom de som trålar efter barn att utnyttja ofta är extremt manipulativa.
Och det är här någonstans som Maria Dufvas bok har avsedd verkan. För medan jag självhittills mest varit fokuserad på att stoppa barnens skärmtide, som om den i sig vore det största problemet, står det efter läsningen klart att jag kanske ska fokusera om.
Att förstå och få inblick i var de unga tillbringar all denna skärmtid är viktigare än att till varje pris släcka ner.
Ett stort arbete ligger alltså framför mig: ändlösa timmar av datorspel och youtubers som testar sura godisar eller utövar sin pranks-humor, där man utsätter folk för spratt. Samt allt annat som elvaåringen deltar i, som jag ännu inte har någon aning om vad det är.
Det handlar ju också om vad de kan råka exponeras för, utan att veta i förväg vad det är. En googling på ett nyckelord kan leda till vilka groteska våldsbilder eller grova porrscener som helst.
Maria Dufvas poäng är att föräldrar kommer väldigt mycket längre om de låter bli att fördöma och i stället är nyfikna på barnens nätvärld, för att sedan kunna guida hur man beter sig där.
Så självklart men ändå så, faktiskt, ovanligt. Men nu ska det bli andra bullar.
Vi ses en annan vecka, nu ska jag gå och nita lite bovar i datorspelsvärlden.