Författare kan dö två gånger. Det är ett grymt öde. De kan dö som människa och som författare. De blir då de döda döda. Det har drabbat den generation som debuterade på 50- och 60-talet i Sverige. Dessa författare syns inte i offentligheten. Ingen läser dem, ingen diskuterar dem. Varför har det blivit så?
Författare i denna generation är exempelvis Sven Delblanc, Göran Palm, Lars Bäckström, Folke Isaksson, Lars Gyllensten. De hade en central position i sin samtid. Det var under folkhemmets gyllene dagar. Men idag lever vi i ett annat Sverige. Är det förklaringen till att de är döda döda?
Deras författarskap styrs av ett socialt och politisk engagemang för rättvisa och frihet. Det borde appellera till dagens läsare då vi lever i en konfliktfylld värld präglad av orättvisor och ofrihet. Beror bristen på intresse på att deras författarskap är enögt ideologiskt? Eller enögt pessimistiskt och för intellektuellt som i Delblancs och Gyllenstens fall? I våra dagar är både ideologier och intellektualism passé.
En hel generation av författare från andra halvan av 1900-talet har drabbats av författardöd. Det är märkligt. Deras författarskap upplevs som irrelevanta eller också är de helt enkelt bortglömda. Har det hänt någon gång tidigare i svensk litteratur? Jag tror inte det. Somliga lyckas trots allt överleva, till exempel Sara Lidman. Just i år har hon ägnats en uppmärksammad dokumentär. Även Birgitta Trotzig lever vidare hos många läsare. Det är författare som undgått författardöden.
Men det har inte Lars Bäckström, Göran Palm och Sven Delblanc. Alla tre har anknytning till Uppsala. Bäckström levde och verkade i stan under hela sin karriär. Han var den cyklande poeten som nyfiket registrerade tillståndet i Uppsala och världen. Palm föddes i Uppsala och skrev sina första dikter vid Fyrisån. Delblanc bodde här och undervisade vid universitetet
Det är våra egna författare som Uppsalabor. Vi måste väcka liv i deras författarskap. Rusa till närmaste bibliotek och låna deras böcker. Läs Lars Bäckströms dikter och få en ny syn på Uppsala. Läs Göran Palms En vintersaga och få en ny syn på Sverige. Läs en roman av Sven Delblanc och få en ny syn på livet.
Själv har jag senaste tiden läst om de memoarböcker som Delblanc skrev i slutet av sitt liv – "Livets ax", "Agnar" och "Slutord". Det är drabbande litteratur. Hur kan de vara bortglömda? Det kanske de inte är. Låt oss hoppas det.