I många av våra invandrarkulturer finns en stark övertygelse om att ens öde är förutbestämt och att individen inte kan påverka det. Alla livets med- och motgångar ligger i Guds händer och allt som inträffar i en människas liv ligger utanför hens makt och är därmed omöjligt att påverka. Framför allt de negativa livshändelserna.
Uttrycket ”redan vid födelsen är människans öde skrivet i hens panna av Gud” är ett flitigt använt uttryck.
Den här tron och övertygelsen både hjälper och stjälper människorna.
Den ger stöttning i folks sorgearbete och när svåra kriser och trauman drabbar en. När en familj drabbas av tragedier kan man hänvisa till ödets makt, även när skadorna är självvållade.
Den mest förekommande artighetsfrasen, som är menad som tröst, på begravningar är: ”Jag beklagar förlusten, varken du eller någon annan kunde ha gjort något för att förhindra det, det var ödet som ville att det skulle bli så här.”
För de som tror, eller rättare sagt vill tro, att människan står handlingsförlamad inför ödets makt, blir livet och dess kriser lättare att uthärda när det känns som svårast, ensammast och mörkast. Man accepterar på något sätt läget och varken klandrar sig själv eller andra för det inträffade. Man kanske grubblar mindre på huruvida saker och ting kunde ha skötts på ett annat sätt. Som någon sorts överlevnadsmekanism.
Men det finns två sidor av ett mynt! Att nästan i alla lägen skylla på ödet är ett tacksamt sätt att skaka av sig det egna ansvaret för dåliga och ogenomtänkta val i livet. I många samhällen är barn och unga maktlösa och det är föräldrarna och ibland även släkten i stort som bestämmer över deras framtid. Flickor och unga kvinnor är extra utsatta eftersom deras livsstil inte enbart anses påverka familjen utan hela släktens rykte och deras ”heder”. Den förbannade hedern! Därför är man mån om att överbeskydda dem och inskränka deras frihet, självständighet och självbestämmande.
Det händer inte sällan att man genom idiotiska val förstör sina barns framtid. Går det åt skogen, är det alltid ”ödet som ville det”, trots att varningsklockorna under lång tid och upprepade gånger högljutt varnat de vuxna och trots att familjen aktivt drivit utvecklingen åt det omdömeslösa hållet. Inte av illvilja utan enbart av okunskap och som ett resultat av att de själva är ett offer för djuprotade värderingar och traditioner. Vi är många som trots vår villkorslösa kärlek till våra föräldrar kan vittna om hur ”ödet” i många år har ställt till det i vårt liv – för att uttrycka sig diplomatiskt! Att jag i unga år på grund av vuxnas (minst sagt) felaktiga beslut drabbades hårt, förklarades kort och gott med: ”det står skrivet i hennes panna att hon ska vara olycklig. Det är hennes öde.”
Om det svenska samhället med dess institutioner inte förstår mekanismerna bakom kulturella aspekter och hur de styr folks världssyn och beteenden, kan de inte heller skaffa sig rätt verktyg att påverka dem. Att försöka förstå varför människor beter sig på ett eller annat sätt är inte lika med att man accepterar deras värderingar. Personal inom öppenvård eller psykiatrin, de som arbetar med att integrera och slussa ut invandrare till arbetsmarknaden, rättsväsendet samt även politiker bör ha mer kunskaper om bakgrunden till en del kulturella normer vilka styr många av Sveriges medborgare.
Om du inte förstår, kan du inte heller förändra!