Med Kristian Lundbergs död har svensk litteratur förlorat ett originellt och viktigt författarskap som kommer att finnas kvar i framtiden. Han tillhör redan nu litteraturhistorien.
Jag träffade honom några gånger. Första gången var i mitten av 90-talet vid ett kritikerseminarium arrangerat av tidskriften "Vår Lösen" på Sigtunastiftelsen i Sigtuna. Seminariet pågick en helg och leddes av paret Lars Thunberg och Anne-Marie Thunberg. Vid detta tillfälle ägnades en programpunkt åt Kristian Lundbergs nyutgivna essäbok "Är och blir" som handlade om skrivandet och poesins betydelse i våra liv. För honom själv blev skrivandet en fråga om överlevnad.
Lars Thunberg inledde med att presentera författaren och boken. Sedan försökte han få igång en dialog med Kristian som satt butter och tystlåten i sin stol. Det blev inte mycket av diskussion om hans nya bok den dagen. Jag hade läst den och var väldigt nyfiken på vad han hade att säga.
"Är och blir" definierade den estetik som kom att prägla Kristian Lundbergs författarskap. Därför gav den lilla boken en nyckel till hans nästan maniska produktivitet. Han menade att skrivandet var en existentiell handling, ett sätt att uppenbara vårt pågående liv. Det var idéer som påverkat mitt eget författarskap. "Är och blir" kan ses som Kristian Lundbergs viktigaste bok.
Senare på kvällen kom vi att tala om skånska poeter. Jag sa att när jag läste Vilhelm Ekelund eller Anders Österling, kändes det som att vandra i ett dimmigt höstlandskap i Skåne med havet vid horisonten. Han blev då plötsligt väldigt pratsam och talade sig varm för det skånska höstlandskapet. Att åka mot havet genom ett dimmigt skånskt höstlandskap var som att färdas genom en befriande oändlighet till en annan befriande oändlighet.
Kristian Lundberg var en mycket mångsidig författare som förutom diktsamlingar gav ut romaner och deckare. Men för mig var han först och främst poet. Jag recenserade nästan alla hans diktsamlingar för UNT från debuten 1991. Han hade en speciell förmåga att ge vardagliga händelser ett känslomässigt och existentiellt djup. Han kunde konsten att skriva från hjärta till hjärta då läsaren blev intimt delaktig av texten. Att läsa honom var en sällsynt stark upplevelse.
Hans stora ämne var lidandets mysterium och därför blev den korsfäste Kristus viktig inte bara för hans tro utan även i författarskapet, speciellt poesin. I sin tro identifierade han sig med den korsfäste Kristus som ett sätt att handskas med sitt alkoholmissbruk och för att bearbeta en traumatisk barndom. Egentligen var han en universell mystiker som även intresserade sig för muslimsk och indisk mystik. Det kan jag sympatisera med.
Kristian Lundberg var även kritiker i UNT och han skrev uppskattande om flera av mina diktsamlingar. Det är jag tacksam för. Han var en god kritiker som läste böcker på deras egna villkor och som försökte förstå snarare än fördöma. Han hade en bred litterär smak. En sådan kritiker är mycket sällsynt idag i Sverige. Kritik handlar inte längre om att recensera böcker utan om kritikerns egna preferenser och fördomar.
Kristian, jag tänker mig att du nu åker genom en befriande oändlighet till en annan befriande oändlighet. Färdas i frid.
Bo Gustavsson är författare och översättare.