Ett fönster utan krukväxter är som en bokhylla utan böcker. Ändå ser man dem överallt – stora fina fönster i söderläge utan ens en ynka liten ampellilja på fönsterbrädet.
"Om du följer med någon hem och hen inte har några böcker – ligg då inte med hen." Den amerikanske regissören John Waters ord (här i en mycket fri översättning) är bevingade och jag skriver under på dem nästan varje dag i veckan. Jag skulle dock vilja lägga till något på checklistan: krukväxter.
Fönster utan växter är enligt mig som bokhyllor utan böcker. Ändå ser jag dem överallt. Stora fina fönster i söderläge utan ens en ynka liten ampellilja på fönsterbrädet. Jag sneglar på dem med avund i blicken. Själv har jag svårt att få plats med vårbrukets alla byttor och burkar i mina redan pelargonproppade fönster.
Våren är i antågande och jag förkultiverar. Jag verkar i en lång tradition av fönsterodlare i rakt nedstigande led från August Strindberg: "[N]är nu mars månad kommer med lite sol på Stockholms gator och innanfönster, så köper jag av min kryddkrämare några låga tvållådor och av närmsta trädgårdsmästare några kappar jord. Och i lådorna sår jag mina plantor till sommaren."
Jag blir alltid lika glad när jag har något gemensamt med Strindberg. Han använde tvållådor. Själv använder jag glassbyttor. Han gick till närmaste trädgårdsmästare. Jag köper min jord i mataffären. Annars har inte mycket hänt sedan Strindbergs tid. Själva förfarandet – att peta ned några fröer i en låda med jord, stänka på lite vatten och placera lådan i ett soligt fönster – är detsamma.
En som gör sig stort besvär vad gäller att få fatt i fröer är den amerikanska författaren Jamaica Kincaid som reser till andra sidan jordklotet. Fröjakten skildras i den läsvärda reseskildringen "Bland blommor: En vandring i Himalaya" som nu finns på svenska. Boken är ett utmärkt komplement till Kincaids "(Boken om) Min trädgård" – en bok där hon drar paralleller mellan sitt eget trädgårdspåtande i Vermont och botanikens plats i kolonialismens historia.
I norska Maja Lundes roman "Drömmen om ett träd" går resan i stället till Svalbard. Boken avslutar den postapokalyptiska klimatkollapssvit som inleddes med romanen "Blå" och som följdes av "Binas historia" och "Przewalskis häst". Mänsklighetens enda hopp är domedagsvalvet på Svalbard – proppfullt med just fröer.
Även om odlingsvägrarna är många så är vi lika många – om inte fler – som odlar i fönsterbräden, på tak och bakgårdar, i trädgårdar och kolonilotter. Men vad är det egentligen vi gör? Jamaica Kincaid menar i "Bland blommor" att vi försöker återskapa vår lilla bit av Edens lustgård: "Det är Trädgården som vi alla förhåller oss till, vare sig vi vill det eller ej. Och den är för evigt utom räckhåll."
Själv är jag nog mer inne på Maja Lundes linje. När jag planterar nyttjar jag köksbordet som arbetsbänk. Jag breder ut tidningar för att skydda skivan från jord och möts då av rubriker om krig och elände, om våld och brott, om korruption och död. Lägg till en stor skopa personliga motgångar och hopplösheten är närmast total. Men när jag petar ned mina fröer i jorden börjar hoppet återigen att gro. Att plantera ett frö är en hoppfull handling. Varje litet frö är ett löfte om framtid och nytt liv.
Vad är då värst: En bokhylla utan böcker eller ett fönster utan krukväxter? Jag måste nog svara ett fönsterbräde utan växter. En tom bokhylla säger inte så mycket. Ett bibliotek kan i dag rymmas i en mobiltelefon. Men där ryms ingen blommande Mårbackapelargon eller spröd liten tomatplanta.