T S Eliot kallade det för hela Europas klassiker, Vergilius "Aeneiden". När eposet skrevs, ett par decennier före Kristus födelse, fanns Europa förstås inte i den mening som det gör i dag. Ändå har myten om Aeneas som grundar Rom efter att Troja bränts ned blivit myten om hela Europas grundande.
Innan Aeneas kan skapa sitt rike så drivs han på flykt över havet. Han hamnar i Karthago, i det som i dag är Tunisien. Och han välkomnas dit av stadens härskarinna, Dido, som själv har varit tvungen att fly dit. Hon välkomnar de nyanlända med följande ord, i Ingvar Björkesons översättning:
Träd därför in nu under vårt tak, ni unga trojaner.
Ty av ett liknande öde drevs även jag under hårda
Vedermödor långt över hav, tills jag här fick en fristad.
Efter att själv ha lidit lärde jag misskund mot andra.
Att finna fristad efter flykten över havet finns inskrivet i Europas själva skapelseberättelse. I dag går flykten åt andra hållet, men vattnet har alltid bundit samman ödet för människor som lever på närliggande kontinenter. Historien och våra myter om oss själva kan användas för att staka ut skiljelinjer, men lika ofta berättar historien om dessas godtycklighet. Gemenskapens gränser skiftar med tiden. Det är i Syrien inte i Sverige man hittar romerska fornlämningar.
"Aeneiden" är den sortens verk som genom historien använts för att motivera politiska beslut och för att underbygga ideologiska tankegångar, den har tagits som stöd till allt från imperialistiska erövringar till antifascistiskt motstånd. Precis som vi alltid väljer att se det i historien som vi vill se, som gör det möjligt för oss att förklara de beslut vi fattar i dag.
Europa är berättelsen om människoförflyttningar. Det finns de som vill få oss att glömma det, som vill återuppta idén om rena kulturer. De vill göra det genom att skrämma oss för det Europa som trots allt finns, trots inre och yttre gränskontroller, trots döden på havet. Ett Europa som är en tillflyktsort och ett Europa som inte utgörs av de som har djupast rötter här utan av de människor som lever här nu, som kommer hit för att leva här.
Det är inte minst det som terrordåd som de i Paris syftar till. Att få oss att glömma hur vår värld fungerar. Och att skrämma de som funnit ro här. I den syriska författaren och journalisten Samar Yazbeks Resa in i tomheten beskriver hon ett besök i det tidigare hemlandet, där bomberna konstant faller. Och hur rädslan för våldet har satt sig i kroppen, lurar även i den lugnaste vardagen i det Paris där hon nu lever i exil.
”Hemland innebar att nu stirra på ett flygplan som skulle släppa sina bomber över oss, stirra stint och grundligt på det. Utan fruktan. Och följa var det skulle låta döden falla. Exil innebar att sitta på Place de la Bastille mitt i Paris och smutta på en kopp kaffe i milt solljus med ett älskande par som kysser varandra till vänster om sig och gripas av fasa och panik när en fågel satte sig i ens knä.” (översättning Marie Anell)
Jag tänker på hur en sådan scen får ännu en betydelse när terrorn drabbar också Europa. Ändå är Samar Yazbek inte en person som låter rädslan förlama henne. Hon har gång på gång återvänt till Syrien för att fortsätta arbeta på det projekt hon trots allt tror på. Sitt lands frihet.
Sveriges regering tycks ha valt en annan väg.