Mellan Andreas Eriksson och Selma Kamali är det också magpirr och fjärilar, men Andreas tveksamheter att skaffa barn har skapat orosmoln på den annars så kristallklara himlen.
Det var med en viss orkeslöshet som jag tryckte på "play"-knappen till årets säsong av "Gift vid första ögonkastet". Efter förra säsongens dystopiska gråtscener på regniga campingar och tysta roadtrips längs blöta landsvägar med elaka kommentarer och otäcka skandaler om vartannat, kändes det tyngre än vanligt. Sällan har det varit så plågsamt – ja, faktiskt obehagligt – att titta på svensk television som förra säsongen.
Det gick så långt att min kollega på UNT:s kultursida tyckte att det nu fick räcka med arrangerade äktenskap.
SVT tycks själv ha förstått hur fel det blev. Den här gången har man lyckats betydligt bättre med att para ihop deltagarna. Efter fem avsnitt av den nya vintersäsongen känner jag hopp för samtliga deltagare. Visserligen lider samtliga par av klassiska GVFÖ-syndrom – de har olika tankar om att skaffa barn, känner sig osäkra över fysisk närhet, vet inte var de vill bo och, i Elsas och Adams fall, tjafsar om meningslösa icke-frågor. Men ingen ogillar sin partner. Och jag ogillar ingen av deltagarna heller.
Det är relationsdrama i realtid när den är som bäst. Visserligen kan den uppfattas som lite mjäkig efter tidigare säsongers konflikter och karaktärer, men problemen som väcks är relevanta och träffsäkra. Experterna ger goda råd. Vi som tittar får chansen att lära oss något tillsammans med deltagarna.
En titt i kommentarsfälten på Facebook bekräftar detta. Diskussionerna om deltagarnas beteenden blomstrar. Kommer den ständigt försenade Selma att kunna anpassa sig till Andreas ordning och reda? Kommer Magnus vilja dansa salsa med Hector? Är Nicklas "för snäll" mot Ninni? Är Adam dålig på att ställa frågor, eller överdriver Elsa?
Men medan det mest är kvinnor som diskuterar kommer gubbarna med det gamla vanliga gnället om hur värdelöst det är med skattefinansierade känslor. "Varför ska vi behöva betala för den här skiten? Det är ju ändå bara fruntimmer som kollar". "Tur man inte betalar skatt i Sverige längre!". "Var hittar ni dessa 'män'? Så feminina att man rodnar. Knappast några som kan hantera en hammare och såg". "Allt för att få synas i tv". Någon hoppas att alla gör slut så att SVT lägger ner skiten.
Hector Lopez och Magnus Johansson har lite svårt med den fysiska närheten i sin relation, samtidigt som Hector tycker att Magnus saknar humor.
Det är så tröttsamt, hur kan ni inte förstå att ni har fel? En annan man, som gillar kultur, tycker att "På spåret" är det enda kvalitetsprogrammet SVT har att erbjuda som bidrar till "riktiga diskussioner" mellan åldersgrupper. Jo tack, diskussionssidan för "På spåret" har på Facebook drygt 500 medlemmar. Motsvarande sida för GVFÖ har 22 500.
Man måste inte tycka om reality-tv. Och det är sant att det oftast går åt skogen. Vid det här laget vet vi ju dock att experimentet kan lyckas, som för Uppsalaparet Fredrik och Stina (som precis fått sitt första barn) eller den carbonara-kåte Knutbysonen Arvid. Det är faktiskt ganska fascinerade att ett par experter skapat några av Sveriges mest omtalade kärlekspar, som annars förmodligen aldrig hade träffats. Men om arrangerade äktenskap med experter hade kommit med en garanti att få träffa den rätte hade det funnits en "GVFÖ"-mottagning på varje gata.
Arvid Stark och Ida Lindh – SVT:s kanske eldigaste arrangerade äktenskap någonsin – vann årets kärleksreality för "Gift vid första ögonkastet" på Kristallengalan 2023.
Däremot är "Gift vid första ögonkastet" ett lärorikt, underhållande och faktiskt ganska spännande program nu när SVT slutat upp med att försöka göra "bra tv" på bekostnad av deltagarnas – och faktiskt även tittarnas – välmående. Nu ser jag fram emot nästa säsong av Love is blind Sverige, som kommer 2025. För nog finns det plats för fler arrangerade tv-äktenskap med lyckliga slut?