Nu pågår julfirandet för fullt: julsånger av alla de slag sjungs, julgudstjänster besöks, julmaten proppas i svällande magar, klapparnas överflöd öppnas - innan prylarna kanske byts redan i morgon och papper och snören lämnas till tippen. Eller sparas till nästa år i den personliga återvinningen.
Den kommersiella tomtejulen firas lite här och där också i icke-kristna familjer. Julens köphysteri kunde kallas pandemisk, om det inte vore för mänsklighetens kvarvarande fattigdom. Den, som ingenting har, kan för det mesta inte heller skaffa något.
”Do they know it’s Christmas time at all?”
Den här dagen, eller rättare sagt natten till eller från (eller bäggedera) julafton, tillbringade jag på sjukhus åren 1958-1967.
Sjukhusjular har många upplevt och några gör det just nu.
Men jag var inte alls sjuk. Min ensamstående mamma var sjuksköterska och jobbade natt på öronkliniken vid Lasarettet i Norrköping. Och fick ta ungen med sig till jobbet itu att morbror och moster med tre egna barn inte hade rum, ansåg de, för ett extra under helgerna.
Sålunda sov jag i sjuksal, linneförråd eller på soffan i vuxenavdelningens dagrum, beroende på patientbeläggningen för tillfället.
Det var härliga jular! Inte för mamma, men för mig. Jag firade nämligen med Karlsson och Kvarten. Två luffare (sa man då) som passande nog brukade få ont i öronen framåt 23 december.
Herrarna duschades, fick rena kläder, var sin säng och massor med mat och godis. Ibland en sup ur avdelningens spritförråd, för att inte drabbas av delirium tremens.
Just det förstod jag mig inte på, men julgodiset delade vi broderligt och systerligt, nattsköterskans dotter och de två alkoholiserade, vänliga, uteliggarna, som tvingades genomlida mina uppvisningar av årets julklappar: Enid Blytons Femböcker, dagböcker, ritblock och allt vad det var.
Det fanns ett utrymme för barmhärtighet och icke journalförda åtgärder på den tiden. Det fanns plats i härbärget.
En smittodiger jul sov vi alla tre i soffor och sammanfösta stolar, när det var fullt i salar och korridorer. Det gick bra.
Jo, mamma hade hela helgen ledig en gång under min barndom. Då var jag elva år och hade dubbelsidig lunginflammation och låg på hennes avdelning. Så hon bytte schema och jobbade även då.
Under de sena tonåren satt jag extravak på olika avdelningar på Lasarettet ofta både jul och nyår. Medförde julklappsböcker och läste när vakandet så tillät.
Avdelningarna fick mängder av lussebullar och julgodis av lasarettsledningen och tacksamma patienter. Och julmat. Lugna nätter tog vi paus och smaskade i oss och sörplade kaffe på bit.
Oroliga nätter sprang sjuksköterskan – ensam syrra på två vårdavdelningar och en akutmottagning – och sjukvårdsbiträden benen av sig.
Och extravaket med orolig patient hann inte läsa en rad eller ens svälja sitt kallnade kaffe.
Men stämningen var varm och känslan av jul stark.
Nu hoppas jag att alla, som är patienter eller jobbar på sjukhus under julhelgen, ändå känner sig delaktiga i det som just de tycker är viktigt med julen.
Jag hoppas att uteliggarna också här och nu möts av barmhärtighet och gemenskap. Att härbärget har plats… Vet att mycket görs på privata, kyrkliga och andra initiativ.
Och jag önskar alla, precis alla, en bok i julklapp. Lånad eller fådd, pappers- eller ljudbok. En varm inre plats att fira eller bara uthärda julen på. Kanske med ”Nu tändas tusen juleljus” klingande i själen.