Det är inget fel på SVT:s granskning men det finns flera bovar och aktörer som bidragit till att det blivit som det blivit.
I en tidigare krönika har jag kritiserat hur elitistisk och hierarkisk litteraturvärlden är, vilket jag står för än idag. Om en independentlåt släpps och gör bra ifrån sig på topplistorna kommer inte lyssnare ifrågasätta publiceringen av låten. Kritiker kommer inte hålla sig från att ha åsikter om låten och den kommer inte hållas utanför stora spellistor. Indiefilmer har blivit en hipp del av filmindustrin och filmskapande som inte tillhör de stora filmbolagen ses som mer konstnärliga och högkvalitativa.
Varför är det annorlunda när det kommer till böcker?
Om en litteraturkritiker, bokbloggare eller en som jobbar i fysisk bokhandel kommer i kontakt med ett verk som inte är publicerat via ett traditionellt förlag hanteras det som en het ugnsform. Jag har dessvärre upplevt det själv och jag kände mig som en jobbig säljare varje gång.
Varför är branschen så primitiv då? De oetablerade förlagen arbetar professionellt med val av böcker och gör vad de kan för att marknadsföra sin författares bok. Det är känt att kritikerkåren reducerar legitimiteten av böcker som inte har muskler bakom sig, samt vägrar recensera dem. För mycket fokus läggs på att en författare behöver medfinansiera en bok och för lite på det hårda arbetet bakom själva boken – att en bok faktiskt har skrivits. Jag tror inte att det är många refuserande manusläsare på förlagen som har åstadkommit det, kanske har de skrivit en essä som inte tål att läsas i nyktert tillstånd.
De som gjort granskningen har talat med flera missnöjda författare som fått betala olika summor pengar för en chans att på riktigt komma in i finrummen. På ett sätt bör dessa författare vara tacksamma över att det finns ett sätt för deras egon att gödas. Det är en möjlighet i denna omöjlighet att få en bok publicerad, förutsatt att den inte är totalt skräp. Författarna vet ju vad de betalar för och vad de själva behöver göra för att hjälpa till med marknadsföringen av sin bok. Finns det drömmar om luftslott så kommer det även finnas de som gör pengar på det.
Hur hårt det än må låta så bör vissa personer inse att om du blir utgiven av ett förlag som uppenbarligen kommer tjäna pengar på dig, så bör du kanske inte göda den verksamheten för att sedan vara missnöjd.
Det handlar om att ligga steget före.
Jag var ingenting i litteraturvärlden. En simpel logopedstudent som fick jobba mig upp med vetskap och bekräftelse på att min förmåga att skriva var befintlig och till och med bra. En debutant och ett osäkert kort som vägrade fästa mitt namn vid någon skrivarutbildning.
Jag behövde inse att förlaget gjorde vad de kunde med det de hade, men att vi jobbade i hård motvind. Det är beklagligt att författare fått betala mängder av pengar för att sedan inte få Nobelpriset i litteratur. Men på ett sätt kanske denna självsanering behövs för att sålla ut det som helt enkelt inte är tillräckligt bra. Då kommer det kanske inte bara vara alumner från skrivarutbildningar som får publiceras av de större förlagen. Det är en fråga om utbud och efterfrågan och hur systemet formats utifrån de som satt sina klor i branschen.
Jag har i princip ett manus färdigt men behöver hantera det som ett schackparti. Jag vill inte få ännu en bok publicerad där jag tjänar mer pengar på att klaga på litteraturbranschen i krönikor än försäljning av själva boken.