"Det var som på film." Så säger nutidsmänniskan gärna efter en kris. När något extraordinärt händer, något vi inte räknat med har vi kanske ändå har sett en film om något liknande. I ett försök att förstå hittar hjärnan paralleller till dessa berättelser. "Det var som på film".
Min egen standardfras just nu är "det är som i boken". Boken i fråga är två stycken, eftersom jag i takt med coronavirusets framfart har parallellläst Albert Camus "Pesten" och Hanne-Vibeke Holsts "Som pesten". En klassiker och en roman i underhållningsgenren. En perfekt kombo, skulle det visa sig.
Camus "Pesten" har ofta lästs som en allegori över nazismen. Läser man den nu är den snarare en roman om smitta – och om människans reaktion på smittan som ett yttre hot. Den utspelar sig under 1940-talet, men mycket känns igen från våra dagars coronautbrott. Man kan exempelvis lätt tro att dagens misstro mot myndigheter är ett resultat av ett individualistiskt samhälle där alla har rätt till sin egen "sanning". Men också i Camus pestsmittade stad Oran blir missnöjet stort när stadsportarna stängs. En del agerar som en del av kollektivet, medan andra sätter sig på tvären. "Hela den här historien är idiotisk, det medger jag. Men den angår oss alla. Vi måste ta den som den är", skriver Camus.
Vi måste ta den som den är. Precis som i dag. Vi måste handla som ett kollektiv, trots att vi inte alltid förstår exakt varför. Vi måste lita på varandra, på vetenskapen, på den som har mer information än jag själv. Det har säkert varit svårt i alla tider.
Camus skriver till och med om de lustiga toalettpapperskämt som sprids överallt. Eller ja, det gör han förstås inte, men han skriver om humorn som ångesthantering. Om falska råd som sprids, om oro. Om känslorna för en vistelse i karantän. Längtan efter någon man inte får träffa när stadsportarna stängs. Översatt till nutida språk: ett barnbarn som inte får besöka mormor, nykär student som inte får sitta bredvid sitt span på en föreläsning. Men också om de som skor sig på andras olycka, de som inte vill eller förmår tänka på andra.
Om Albert Camus skriver inifrån människans väsen så berättar Hanne-Vibeke Holst utifrån människans förmåga att organisera sig. Romanen utspelar sig på WHO i Genève, dit danska dr Karoline Branner kommer som ny "outbreakkoordinator". "Som pesten" är också den fiktion, men ger en bild av hur det skulle kunna gå till när en pandemi bekämpas på ett internationellt plan, med allt vad det innebär av ekonomisk hänsyn och politisk diplomati. Titeln "Som pesten" är ingen slump, Holst refererar flitigt till Camus. Bland annat försöker en entusiastisk Karoline få sina medarbetare att läsa "Pesten", men möts av hån. "Ärligt talat, är det inte fruktansvärt patetiskt? Att pracka på oss en förlegad Camusroman och börja predika om moral? Vad har vi för nytta av det?".
Varken "Pesten" eller "Som pesten" ger några svar på hur coronaviruset fungerar. Men de ger en fascinerande bild av hur komplex en pandemi är, och hur komplext människan agerar när vi möter ett gemensamt hot. I romanerna finns en början, en tydlig linje och ett slut, vilket kan vara lugnande när verklighetens linjer och slut är svåra eller omöjliga att skönja. Och behovet av moral är förstås skriande om vi ska lyckas ta hand om varandra. Både i romanerna och i verkligheten.