I veckan rapporterade UNT om att äldre, dementa personer försvinner från sina boenden. Det verkar inte finnas någon lösning på problemet, eftersom man helst inte vill låsa in dem.
Min farfar var en man av den gamla skolan. Han tittade på tennis på tv, bad oss att sitta raka i ryggen, var klädd i fluga varje dag och när han skulle hjälpa mig med engelskaläxan när jag var åtta år, plockade han fram en fonetisk ordbok.
När han hade passerat 80 år började han bli förvirrad.
Plötsligt hamnade han i 1940-talet. Han, som tidigare varit sträng men rättvis, började kittlas och skoja med sina barnbarn. Han besökte sin båtplats vid Ekoln, som varit uppsagd sedan decennier, och han kunde packa väskan för att resa till Italien, och försvann ut på långa promenader. Farmor, som inte kunde gå ordentligt, kunde inte hejda honom.
En dag ringde personalen på Grand Hotell Hörnan till min farmor och sa: "Vi har en Bengt Källmark här", varpå farmor beordrade dem att sätta honom i en taxi till deras hemadress.
Vi hade tur, för farfar verkade inte lida av att glömma. Han verkade inte notera att världen som omgav honom var helt annorlunda än den han upplevde att han levde i.
Allt det här påminner om romaner om äldre män, som hade en rejäl boom under 2010-talet. "Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann" blev 2010 års mest sålda bok, och "En man som heter Ove" filmatiserades och blev nominerad till en Oscar.
Uppenbarligen är det någonting med äldre, vresiga män och deras skruvmejslar som berör. Kanske för att vi genom litteraturens filter kan inbilla oss att vi förstår dem, dessa outgrundliga pappor, farfäder och morfäder, som vet hur allt ska vara. Istället för att försonas med våra egna vrånga gubbsläktingar får vi göra det genom en roman.
Min farfar må ha varit lite svår att nå, men han ställde alltid upp. Som när han hämtade mig och mina syskon från förskola, sexårs och skola i sin blå Citroën från tidigt 1970-tal. Eller när han, under ceremoniella förhållanden gav mig en blomma, ett tackkort och en barnbok från sin uppväxt när jag hade spelat althorn på hans födelsedag.
Om man har tur pågår livet tills man håller sitt livs kärlek i handen och viskar "nu seglar jag iväg". Så slutade livet för min farfar, och i den stunden visste han exakt var han var och vart han skulle.