Vad evolutionsbiologerna kallar ”mormorshypotesen” kan visserligen ännu gå an. Enligt den är det tänkbart att det kvinnliga klimakteriet – som inte finns i djurvärlden – skulle ha kommit till därför att det är mera ändamålsenligt för äldre kvinnor att ta hand om sina efterkommande än att fortsätta att föda själva. Forskning gjord i samhällen med hög barndödlighet visar nämligen att barn som har en mormor har bättre överlevnadschanser än barn som är utan. Om man som jag enbart är farmor ligger det ändå nära till hands att undra varför det skulle behöva vara en mormorshypotes. Ger inte en farmor samma överlevnadsfördelar? Är inte farmödrar lika engagerade? Nej, är det evolutionsbiologiska svaret för bara mormor kan vara absolut säker på att barnbarnen verkligen bär på just hennes gener. För farmödrar – liksom för morfäder – finns ett osäkerhetsmoment och för farfäder rentav två.
Till all lycka har nu två forskare – brittiska Ann Buchanan som är professor i socialpolitik i Oxford och Anna Rotkirch - velat vidga perspektiven. När de i sin bok "Grandfathers" samlat artiklar om mor- och farfädernas roll visar det sig att det i dagens Europa inte nödvändigtvis är nån avgörande skillnad mellan graden av mäns och kvinnors engagemang i sina barnbarn. Enligt en europeisk studie från 2014 uppgav 44 procent av alla mor- och farmödrar att de ”regelbundet” eller ”ibland” hjälpte till med att ta hand om barnbarnen medan siffran för mor- och farfäder var 42 procent. 2004 hade hälften av mor- och farfäderna tagit hand om barnbarn åtminstone nångång under det senaste året. I Italien och Grekland hade en tredjedel ställt upp minst en gång i veckan.
I dag kan far- och morfäder byta blöjor, de kan vara lekkamrater och mentorer och – inte minst – viktiga trygghetsfaktorer. Och utbytet är ömsesidigt. En dansk man berättar hur han som nybliven änkling räddades från att försjunka i sin sorg genom att hans dotter började lämna sin son hos honom några timmar varje dag. I dag – flera år senare – har de fortfarande en stark gemenskap.
Samtidigt är relationen sårbar. På grund av personalens pedofilskräck kan män nekas tillträde till barnbarnens dagis. Det går historier om en man som först doppat det späda barnbarnets napp i vin och sedan övergått till att doppa den i vodka. Och om en som skulle hämta ett barnbarn från skolan för att föra det till doktorn, och tog fel barn. Historierna kan förstås vara sanna men de kan lika gärna vara vandringssägner. Under alla omständigheter skapar de misstänksamhet.
Skiljer sig barnbarnets föräldrar kan far- och morfar vara ett ypperligt stöd men skiljer de sig själva riskerar kontakten att tunnas ut. Fortfarande är det ofta mormor eller farmor som tar initiativet till umgänget med barnbarnen och drar med maken. Frånskilda män har klart mindre kontakt med sina barnbarn än kvinnor i samma situation. Det beror inte nödvändigtvis på att de bryr sig mindre, det kan lika gärna vara så att barnbarnens föräldrar brutit kontakten.
Normen borde vara att mor- och farföräldrar självklart hör till familjen och att föräldrar inte utan tungt vägande skäl får ingripa i sina barns kontakt med dem. Det finns länder där den normen redan omsatts i lag.