Den pompösa Stockholmsbyggnaden från 1866 har renoverats i mer än fem år. I konstsamlingarna finns över 700 000 verk och föremål. En stor kloss för ett små att ge sig in i.
Inför Nationalmuseets nypremiär i oktober gav museet och Lilla Piratförlaget ut en ny konstbok för barn och nyfikna vuxna: ”Pippi på konst!”. Boken är indelad i sex kapitel med latinska namn: curiosa för nyfikenhet, oculus för seende, sensibus för sinnen och känslor, intellectus för tänkande, scientia för vetenskapen och fabrica för material.
I boken möter läsaren ett kurerat innehåll ur Nationalmuseums konstskatt. Men ibland blir texten övertydlig. Det känns som att läsa från museets informationsskyltar.
Jag söker barnets blick i den vackra boken. För den står illustratören Stina Wirsén. Hennes kluriga fåglar härmar den hemlighetsfulla minen hos ”Damen med slöjan” i Alexanders Roslins 1700-tals målning och de vinkar från fjärran till ”Flickan med kikare” av Pietro Antonio Rotari. Det blir roligt, men barnets fantasi saknas. Hade inte de små kunnat teckna egna fåglar i stället?
Ordet kreativitet, härlett ur latinets att skapa, creare, finns inte med i grundtänkandet bakom boken. Konst ska betraktas och analyseras. Se, men inte röra.
Nya Nationalmuseum har över 8 000 kvadratmeter publika ytor. Av dem har 160 kvadratmeter ägnats åt Barnens konstvärld ”Villa Curiosa”. Det är hit pressfolket går i smyg på förvisningen. Undersöker vinklar och vrår. Drar ut lådor, känner på föremål. Vart leder den här dörren? Hur känns det här? Vad äckligt! Vad läskigt. Vad mysigt!
Utställningen ”Villa Curiosa”, gjord i samarbete med danska scenografen Luise Midtgaard, är också uppbyggd efter de sex sektionerna med latinska namn. Men här är orden gömda. Du hittar dem om du söker noga.
Egentligen är det ett hem vi går i, berättar Lena Eriksson, chef för pedagogiska avdelningen på Nationalmuseet och en av författarna till ”Pippi på konst!”. Tanken är att en gammal vaktmästare bär hela huset på sin rygg. Han drömmer om barnets kreativitet, men han finner den inte. Den går inte att fånga. Bara spåren av den, som teckningarna som den hemlighetsfulla flickan lämnat kvar.
Nationalmuseum vill vara ett museum för alla, men det är ett nästintill ogörligt uppdrag. Konstsamlingarna är för omfattande, för mycket för en liten att ta in.
Välj ut bara två-tre verk och fokusera på dem, tipsar Margareta Gynning, publika avdelningens förste intendent. Men det krävs förberedelse för att hitta lämpliga verk, som Carl Peter Mazers (1807–1884) målning av Sigrid och Anna och deras syskondynamik.
Det underlättar att konsten är grupperad i teman, men ofta försvinner barnperspektivet i raden av kungligheter och historiska målningar.
På Kungahusets sajt finns pressbilder av när prinsessan Estelle besöker Nationalmuseum tillsammans med kung Carl XVI Gustaf och kronprinsessan Victoria. På en bild sträcker hon fram huvudet för att syna konsten närmare. Hon vill veta mer. Det är den lusten som ”Pippi på konst!” vill väcka.
På en annan bild går hon mellan kungen och kronprinsessan i den breda stentrappan. Trappstegen ser evinnerliga ut, men det borde gå snabbt att rusa nedför dem. Men får man springa på Nationalmuseum?
Nej, Nationalmuseum är ingen lekpalats. Det ett slott för konsten. En plats att stanna upp och låta hjärnan få spelrum.
Men det finns hemliga rum för den som är liten. Bakom de tunga draperierna till ”Villa Curiosa” försvinner vuxenperspektivet. Här är bara barn och barnfamiljer välkomna.