Det har gått 25 år sedan nobelpristagaren Elie Wiesel kastade sin fackla mot ”förintelsekonsten”, men frågan förblir aktuell. Frågan alltså, om kulturens relation till det allra värsta. "Poesi efter Auschwitz är barbari", skrev den tyske filosofen Theodor Adorno redan 1949, i ett ofta citerat – och inte sällan missförstått – resonemang, som han senare nyanserade. En tolkning som ibland framförts är den att det inte finns något kulturellt eller kritiskt rum utanför den kultur som ledde fram till Auschwitz, och att den som skapar alltså deltar i en process som förevigar det barbariet. Sommaren 2002 fick Adornos tes sin pendang av den ungerske nobelpristagaren Imre Kertész, som förklarade att "efter Auschwitz kan man bara skriva om Auschwitz." (Svd, 22/7, 2002)
Och det Wiesel var ute efter sträcker sig in i våra dagar: Får man som kulturskapare exploatera Förintelsen för sina egna syften, särskilt om man inte har egna erfarenheter av fasorna? Bland de extrema fallen minns vi hur konstnären Carl Michael von Hausswolff för några år sedan använde aska från dödslägret Majdanek för att framställa färg till målningar – "utspädd död" skrev författaren Solomon Schulman om tilltaget. Såväl Steven Spielberg som Roberto Benigni har kritiserats för att reducera dödslägren till kitsch i sina filmer. Men gäller inte samma moraldiskussion – om konstens parasitära förhållande till Förintelsen – även för fantastiska verk som Tadeusz Slobodzianeks "Vår klass" eller Steve Sem-Sandbergs senaste romaner?
På tisdag har det gått 70 år sedan befrielsen av Auschwitz. Den som en gång har varit där glömmer det inte, och nu talar jag om det lilla i att ha varit där som besökare. Barnskor, väskor i högar – och håret. Håret som rakades av och såldes till företag som producerade filtar och madrasser. Människan reducerad till material, kan man ens föreställa sig ett större brott?
Av de som verkligen har varit i Auschwitz finns allt färre kvar i livet, allt färre som kan bära eget vittnesmål. Snart finns ingen kvar.
Vi kan ha varit omkring 13 år när överlevaren Emerich Roth kom till vår ganska stökiga högstadieskola. Om godsvagnarna (trängseln, törsten), om uppdelningen (vänster, höger). Om att pekas till arbetslägret när mamma och yngre syskon pekas till gaskamrarna. Om en specifik handling av monstruös brutalitet som jag aldrig glömmer, men inte heller förmår upprepa. I salen rad på rad av tysta tonåringar, uppenbart tagna och kanske också förändrade av vad de har fått höra.
Bilden från skolan återkommer med veckans avsnitt av Uppdrag granskning, där SVT:s reportrar tillbringar en vecka i Malmö, iklädda kippa och davidsstjärna. Resultatet blir glåpord, hot och äggkastning – och ständiga referenser till Israel, trots att vi befinner oss långt därifrån. Siavosh Derakhti, aktivist mot antisemitism som arrangerat resor till Auschwitz, berättar i programmet att han mött elever som vägrat delta i undervisning om judendomen – och om lärare som inte reagerar.
I veckan skrev författaren och överlevaren Hédi Fried om att hon för första gången på 70 år är rädd igen:
"Det är så lätt att vänja sig. Så länge livet inte hotas accepterar vi allt. Att vänja sig är att som att få ett sandkorn i handen. Det är inte tungt. Men det kommer alltid mer." (DN 21/1)
Det kommer också en tid när ingen längre kan vittna om det oerhörda. Då måste konsten tala till oss – parasitär eller inte.