Bear with me. Jag identifierar mig inte som någonting särskilt. Inte ens efter många, många terminer sittande i lotusställning inför olika gurus i Medborgarskolans regi blev jag yogatjej. Men jag har förstått att det är svinviktigt för en del; att ha en identitet att luta sig mot och skylta sin personlighet med. Som soft girls. Det verkar vara till för folk som inte vågar stå för vad de egentligen vill alldeles på egen hand. Då är det uppenbart smidigt att köpa ett helt paket och kunna säga ”sån här är jag”.
Det finns många exempel på självetikettering. Jag tänkte nämna några för att exemplifiera. Obs! Mina fördomsfulla medelålderstolkningar. Clean girls – gillar vatten och färgen beige. Hästtjejer – gillar hästar. Föredömligt tydlig kategori ändå. Soft girls – gillar att softa och att ha dyra tights på stan, tror jag. Vidare har vi kristalltjejen, växtgärin, kulturtanten, girlbossen, economistan, fashionistan och så vidare.
Det kan tyckas finnas många identiteter att välja mellan för en vilsen själ, men jag uppfattar alla som mer begränsande än härliga och fria. Jag har så svårt att se hur man någonsin kan vara så säker på någonting här i livet att man vill sälla sig till en skara. Och visst är det väl också så att det ofta är de som är snabba på att identifiera sig som det ena eller det andra, och som alltid är bombis på att nununu ska jag leva så här för tid och evighet, som släpper det lika kvickt när motivationen tryter eller trender svänger? Tänk alla som på allvar trodde att de skulle leva livet ut med 5:2 för att det var en livsstiiiiil och absolut inte bara ännu en tramsig bantningsmetod. Moahaha! Ge er till känna små dumsnutar.
Jag vet inte alls vem jag är, som i ÄR. Med det sagt så gillar jag att laga mat, utan att för den skull titulera mig foodie. Jag tycker om att springa men kallar mig aldrig löpare. Vi åker på resor då och då men när ett mycket litet behov av att sälja allt vi äger för att leva van life i södra Spanien och börja youtuba för att finansiera ett lokalt dog shelter. Jag gillar gröna saker som växer, vattnar blommorna när andan faller på och byter till och med sticklingar med mina kompisar i tider av överväxt (eftersom palettblad i sanningens namn inte är någonting annat än ett glorifierat ogräs). Jag går på teater och museum ibland men har för den skull aldrig ens sneglat åt en Masai- eller Desigualklänning. Kristaller har jag i någon mån. Inte för att jag så mycket tror på det utan mer för att färgerna är fina och att det är mysigt med någonting lent att pilla på i fickan. Beige bär jag sällan eftersom jag får utstrålning som en undergräddad ugnspannkaka av den ”färgen”, men vatten tycker jag är gott i stunder av törst. Jamen ni fattar.
Sen finns ett faktum vi inte kan blunda för: min fars inledande fråga. ”Vad säger ni feminister om...” Jag uppfattas tydligen ha identifierat mig som någonting trots allt. Så trovärdigt var mitt skrävlande om den valda etikettlösheten och oviljan att tillhöra. Stenarna viner som vanligt oförtrutet i det berömda glashuset. Men jag har i alla fall inte en intatuerad kvinnosymbol på underarmen. Än. Efter 46 års prövotid.