I fjol missade han finalen knappt. Nu blev det final direkt för Mr Extra Allt, Sean Banan. Ständiga klädbyten, färgfyrverkeri och allt av effekt som provats på en musikscen under tre effektiva minuter gav en finalplats med -Copacabanana.
Ja, titeln är i alla fall fyndig. Och det är inget fel på fantasin. Men det behövs också en hel del påhittighet för att leda bort uppmärksamheten från en obefintlig sångförmåga och taffligt maskinarrangerad melodi. Men det är ju tv-show det handlar om, det är lätt att glömma.
Därför kändes det extra bra när en artist med egen låtkatalog och som vågade stå för den fullt ut vann framgång. Louise Hoffsten gjorde sin Only the dead fish follow the stream svalt rockig och elegant. Tänk att nyckeln var så enkel till kvällens solklart bästa nummer.
Det finns de som saknar gammelschlager i Melodifestivalen. Det vet SVT. Men kampen för att hålla genren borta och viljan att modernisera tävlingen till ett pärlband av europeiska mellanmjölkshitar är allt för stark.
Men fansen måste ju tröstas. På lördagen fanns genren från förr där som inledning – och mellanakt. Towa Carson, Ann-Louise Hansson och Siw Malmkvist var piggare än de flesta i förra veckans startfält och hade definitivt inte kommit sist heller på lördagen.
Det enda tävlande bidrag som närmade sig schlagerfacket om än i 2013-tappning var Swedish House Wives. Jenny Silver, Hanna Hedlund och Pernilla Wahlgren hade specialförpackats för ändamålet men kändes inte riktigt lika tuffa som sin egen låt, On top of the world. Det märkte tittarna också, respass direkt med en sjätteplats.
Rikard Wolff hade tilldelats rollen som kvällens seriösa kulturarbetare. Otacksamt, kort sagt. Han hade behövt en Thorsten Flick-refräng från ifjol för att klara uppdraget. En förlorad sommar kunde inte ens hans lidande röst rädda högre än en placering näst sist.
Hammerfallsångaren Joacim Cans passage i Körslaget har inte varit hälsosam. I sitt egenskrivna bidrag Annelie låg han surt fel i sången och hade hämtat kompet från Östen med resten. Fel i allt från kläder till komp genomskådades hårt till en sistaplats.
Behöver vi mer än en Eric Saade? Tydligen. Dessutom korsad med Brolle. Då får man Anton Ewald vars låt Begging var en ren Saade-kopia. Han vann knappast sin plats i Andra chansen på sin lite småfalska sång, utan istället genom dansstegen och sin look som gjord för en flickrumsvägg.
Svensk-norska romans-duon Erik Segerstedt och Tone Damli hade lånat mycket från flera europeiska sommarhits de senaste åren i Hello goodbye. En bra refräng saknades men Andra chansen blev det ändå.
Nya namnet Felicia Olsson kom på den snöpliga femteplatsen med Make me no 1. Hon hade behövt en röst som burit en Whitney Houston-refräng rakt in
i vardagsrummen för att nå framgång med en soulballad i det här sammanhanget. Nu hade hon ingetdera.
Men välkommen tillbaka med en bättre låt.