”Sanningen är
Att jag inte bryr mig om något jävla kulturarv
Jag skriver för att undvika att bli en individ
Som utför dåd med ett brett garv”
Skrev jag i samband med utgivningen av min debutbok. Den anslående litteraturatmosfären var aldrig något jag brydde mig om, men frestelsen av att ingå i den växte. Tji fick jag. Det tog inte lång tid innan naiva jag förstod vilken elitistisk sfär det var. Är du inte utgiven av höjdarna, eller får stora intervjuer eller recensioner, får du inte vara en del av höjdarna. Undantagsfall har förekommit form av tillmötesgående personer inom litteraturen som jag lärt känna på vägen, tyvärr är de få.
Vem är jag att ta ställning? Mitt kraftlösa klagande ser kanske bara löjligt ut. I somras blev jag tillfrågad att läsa upp på ”open mic”. Okej skyll er själva. Efter sju identiska dikter var det min tur att gå upp på scen. I mina solglasögon vräkte jag ur mig galla och alla som bevittnade mitt utspel föll offer för mina ord. Publiken såg nästan chockad ut. En främmande man kom fram och tyckte det var bra. Räckte för mig.
Kulturnatten hösten 2022. Ett tjugotal trötta ”Uppsalapoeter” var listade att stå på scen och läsa dikter på en av årets folktätaste dagar. Var fan var min inbjudan? Jag är Uppsalabo och jag är ”poet”. Är det för att jag inte pluggat litteraturvetenskap eller läst en skrivarkurs? Eller på grund av min verbala attack mot estradpoeter i somras? Det är vad jag inbillat mig själv. Med en publicerad bok och handplockad till att vara med i en antologi där Sveriges främsta poet medverkar: ska jag behöva slicka röv också?
Are you not entertained?
Rasistkortet är lika överanvänt som urtvättade manchesterjeans, men ibland tvingas jag tänka i de banorna. Är det för att jag är en ”kulturberikande” blatte? När jag möter dessa litteraturtoppar funderar jag på att bekräfta min egen stereotyp och berika dem med ännu mer kultur via en örfil.
Varför är jag frustrerad över att hållas utanför en värld jag egentligen inte vill tillhöra? Det är en bransch som säger sig värna om litteraturen och som blundar för miljöfrågor när de massproducerar spökskrivna självbiografier av B-kändisar.
Jag hatar dem av godtyckliga anledningar som jag försöker legitimera. Men kan det helt enkelt förklaras i att jag hatar dem för att jag inte är en av dem?