Vad innebär det egentligen att vara Uppsalabo och upplänning? Vet du? Själv bodde jag i Uppsala i min barndom, men jag är född i Göteborg och gick i skolan i Kalmar. Både göteborgare och kalmariter är malligare över hemstad och provins än Uppsalabor. För att inte tala om skåningar och dalmasar!
Frågar du mig vad som utmärker upplänningen svarar jag: anonymitet. Och det är menat som beröm.
De flesta Uppsalabor är invandrare, har rötterna någon annanstans, i Småland, Iran eller turkiska Kurdistan. Eller i Tierp eller Vendel.
Så tänkte nog Selma Lagerlöf när hon berättade Sagan om Uppland, som ingår i Nils Holgersson.
I urminnes tid var Uppland fattigast av alla Sveriges landskap. Bara magra leråkrar och små låga stenbackar. Det såg ingen annan råd än att ta tiggarpåsen på ryggen. Uppland tiggde till sig några lertorvor från Skåne, mossar av Småland, karga klippor från Bohuslän. Dalarna lånade ut en bit av Dalälven och Värmland lite berggrund. Så gick Uppland där och pysslade med sin påse, och bjöd sedan till gästabud. I Värmlandsberget fanns finaste järnmalmen som nu bröts i Dannemora gruvor, i Dalälven hade Uppland byggt kraftverk, både i Söderfors och Älvkarleby. Och torvorna från Skåne hade blivit bördiga slätter. Ja, det var inte klokt!
Staden Uppsala har sin egen saga i boken. När Nils flyger in över staden ser han förstås domkyrkotorn och slott, men i Uppsala är det varken kungen eller ärkebiskopen som har makten, säger korpen Bataki som guidar färden. Det är lärdomen, som bor och regerar här.
Nils blir frestad att stanna, men vill hellre flyga med gässen.
Men korpen planterar i alla fall kunskapens idé. Det går att bli en sådan som botar sjukdomar, kan följa solens och månens banor eller skilja mellan rätt och orätt.
Intressant är att det är just här i Uppsala som Nils Holgersson själv består ett moraliskt prov och inte sviker sin kamrat Mårten tamgås. Pysslingen har tagit det första steget till att bli människa igen, i lärdomens stad. Han är inte ensam om det.
När Elsie Johanssons romanflicka Nancy har fyllt arton, flyttar hon med morsan från Vendel till stan. Egentligen är det meningen att Nancy ska jobba på posten och plugga på Hermods. Som bildningsroman är ”Nancy” en ovanlig bok, för den handlar nästan bara om flykten från studierna. Den inre tjatrösten har fått annat att tänka på. Den måste ställa svåra moraliska frågor som har med mamma och existensen att göra, inte om realexamens algebra.
Detta är också en Uppsalaskildring. Elsie Johansson skildrar budningens, dassnycklarnas och grändernas Uppsala. Inte en studentmössa så långt ögat når.
En gång vågar sig Nancy upp till läroverket, men inser snabbt att de eldgaffelsraka lektorerna aldrig skulle godkänna hennes engelska uttal, ens om hon hade läst så ögona blör. En enda gång går hon till Universitetsparken och tittar på Geijer. Är det denna tunga bronsgubbe som skrivit ”Den lille kolargossen”? Fan tro’t.
Geijer var dock inte bara en pösmunk. Få svenska filosofer har bidragit lika mycket till den moderna svenska demokratin. Fast Geijer själv vantrivdes ofta i Uppsala, han längtade alltid hem till Värmland. Det är en annan av Uppsalas paradoxer, att så många har suttit här i stan och längtat någon annanstans. Samtidigt som de har bitit ihop och gjort nytta.
Och det är i Uppsala som både Geijer och Nancy blir människor, precis som Nils Holgersson och många, många av oss andra tvåhundratusen vinddrivna Uppsalabor.