"Vi accepterar inte att bli påminda om 22 juli resten av livet."
I dagarna blev det klart att den norska regeringen säger ja till Jonas Dahlbergs omdebatterade minnesmärke över Anders Behring Breiviks offer.
”Memory Wound” kommer att placeras på fastlandet nära Utøya och utgöras av 40 meter långt snitt rakt genom berget, med offrens namn ingraverade på en vägg. Den utskurna stenen får sedan bli grunden för verkets andra del, som ska ställas upp i regeringskvarteren i Oslo.
Det var mer än två år sedan som Dahlbergs verk valdes ut av en enig jury, som menade att förslaget "klarar av att förmedla och konfrontera det trauma och den förlust" som terrordåden inneburit.
Anhörigorganisationen Nasjonal støttegruppe efter 22 juli-händelserna välkomnar det beslut som nu fattats, men alla är inte övertygade. En del anhöriga har känt sig överkörda och ortsbor på Sørbråten har sagt att de kommer att ta frågan till domstol. Det är de senare som vill slippa bli påminda om ett av de värsta terrordåden i Europa i modern tid. För de anhöriga existerar nog inte det valet, konstverk eller inte.
Att offentlig konst väcker känslor är naturligtvis ingenting nytt, det visar inte minst den långa – och stundtals häpnadsväckande hätska – följetongen kring utsmyckningen av Uppsalas så kallade paradgata.
Än mer känsligt blir det naturligtvis när konstverket i fråga står i dialog med svåra brott och övergrepp eller andra traumatiska händelser.
I Berlin, strax söder om Brandenburger Tor, reser sig sedan ett decennium 2 711 betongblock mot himlen. Höjden varierar mellan 20 centimeter och 4,5 meter, och den som vandrar omkring mellan stenarna kan plötsligt uppleva sig instängd, vilse och tillintetgjord av den förkrossande volymen. Det är åtminstone känslan som detta förintelsemonument kan inge en en utomstående åskådare, en som saknar direkt och personlig koppling till detta största av brott. I ett tal vid invigningen 2005 menade Paul Spiegel, dåvarande ordförande i judiska centralrådet i landet, att monumentet bara är ett minne för de ickejudiska tyskarna – och dessutom lämnar gärningsmännen och deras motiv därhän. "Vi judar har våra minnesplatser sedan 70 år. De är järnvägsstationerna och koncentrationslägren", sade Spiegel och knöt därmed an till de tankar om att gestalta Förintelsen som bland annat nobelpristagaren Elie Wiesel har fört fram: Att Auschwitz besegrade konsten och kulturen, och inte kan återberättas. "Dess sanning ligger gömd i askan.” (”Art and the Holocaust. Trivializing Memory.” NY Times, 11/6 1989)
I Sverige fick vi en egen variant av denna debatt i samband med Kirsten Ortweds skulpturgrupp till minne av Raoul Wallenberg, som invigdes 2001. De utspridda bronsformationerna vid Nybroplan är så långt från en traditionell hyllning som man kan komma och verket har kallats "kärlekslöst" och en "malplacerad monumental skandal", men har också sagts närma sig "den uppfordrande gåta där kallaste brutalitet möter den oväntade uppenbarelsen av mänsklig godhet”. 2006 fick platsen ännu ett minnesmärke, med Aleksander Wolodarskis och Gabriel Herdevalls "Vägen".
Dessa båda verk kan möjligen sägas representera två olika spår i minnesmonumentens universum. Är den huvudsakliga funktionen att stå för en så värdig upprättelse som möjligt – eller är det att gestalta smärtan?
"Memory wound", som nu tycks bli verklighet, ligger kanske närmare det senare alternativet. Och det går naturligtvis att förstå att den norska lokalbefolkningen tycker att det är obehagligt med ett permanent sår rakt som skär rakt igenom jorden.
Men det kanske också så man kan beskriva den verklighet som Anders Behring Breivik – driven av politiskt hat – skapade med sitt massmord den 22 juli 2011: Ett permanent sår genom Norge.