Jag är tondöv, lite asocial och stundtals hyfsat elitistisk. Mot bakgrund av det är det något av ett mysterium hur jag kan ha utvecklat en sådan extrem faiblesse för genren ”svenska tv-program när några trevliga tjommar lajjar loss med musik och umgås på bästa sändningstid”.
Ofrånkomligt är i alla fall det faktum att jag drar i mig varje avsnitt av ”Så mycket bättre” som om det vore knark. Jag vill förstå varför. ”Det är för att bandet är så bra som programmet håller den här nivån”, säger min kompis som är musiker. Eftersom jag är helt omusikalisk, och inte ens skulle notera om bandet spelade uppåt väggarna fel, är det knappast därför jag kollar. ”Jag kan inte kolla på tv där kändisar äter middag och pratar om känslor”, säger en annan vän. Det, däremot, kan tydligen jag.
Grejen är att det är så himla mysigt. Det är mat, det är människor, det är musik och det är känslor längs hela linjen från trauma till trams. Det är som att kliva in i ett ombonat kuddrum, där det möjligen kan göra lite ont eller blixtra till ibland, men det är alltid tryggt. Allt sker enligt mönster och det händer inget mer förvånande än att Sven-Bertil Taube inte vill tatuera sig.
Nu har ”Jills veranda” börjat om med precis samma effekt på mig. Någon kommer och hälsar på i Nashville och myser med Jill på verandan, och berättar om något jobbigt hen har varit med om och antar en lagom läskig utmaning, och sedan sjungs en duett som man kan gråta en skvätt till. Det funkar vareviga gång.
Och kanske är det så att i en värld som ofta är orimligt hård, kall och orolig, ökar behovet att få se tydliga alternativ – även om de råkar vara iscensatta. Man kan fnysa åt trivselteve hur mycket man vill, men räck gärna upp handen den som i sitt eget liv inte eftersträvar värme, gemenskap och (fört)roligheter?
När hela samhällsdebatten tycks vara för evigt fast i stenhård polarisering och medvetna missförstånd, är det också trösterikt att se Seinabo Sey möta en fundamentalistisk outlaw country-legend i ”Jills veranda”, och verkligen göra ett ärligt försök att förstå honom. Inte för att ändra ståndpunkt om hans vansinniga texter, utan för att just förstå.
Jag tror det är välviljan som gör det. Och en evinnerlig trötthet på den förhärskande kulturkritiska idén att saker måste skava, provocera, svärta ner för att få kvalitetsstämpel. Det är välgörande att få sig en fix motgift mot sin cynism. Trevligheter är inte harmlösa, utan tvärtom rätt effektfulla – de slipar av det vassa i de egna kanterna. Jag blir mindre elitistisk, mer nyfiket social. Tyvärr dock inte ett dugg mindre tondöv.