Historielöshet, vad är det? Kanske att strunta i att förutsättningslöst försöka skaffa sig kunskaper om det gemensamma förflutna, låt oss säga om Sverige och Europa under 1900-talet. På individuell nivå må det nån gång vara ursäktligt. Illa blir det däremot om man med den attityden representerar en politisk rörelse och debatterar offentligt. Eller när hela nationer kliver in i framtiden utan att bry sig om tidigare släktleds förehavanden.
Hitlertiden är särskilt angelägen ur det här perspektivet. Dagens Europa kan ytligt påminna om upptakten till andra världskriget: splittring på kontinenten, Storbritannien som distanserar sig, ett oförutsägbart Ryssland, USA vars roll som allierad inte är att lita på. Samtidigt växer nationalismen, xenofobin och misstron mot demokratin.
Då är diskussionerna kring Nazitysklands tillblivelse och fall ett hälsotecken. Mest aktuell är uppståndelsen kring ”Medlöperi och motstånd”, en utställning på Norrköpings stadsmuseum om nazismen förr och nu. De lokala Sverigedemokraterna ville censurera den och lyckades nästan. Motivet tycks vara ovilja mot att det offentligt rotas i partiets ursprung.
På det här området har annars Uppsala gjort gott ifrån sig. Ola Larsmo har skrivit om det beryktade studentkårsmötet vintern 1939 mot de judiska läkarna. Han deltog i utställningen på Upplandsmuseet för en del år sen kring Magnus Alkarps viktiga bok om de så kallade påskkravallerna 1943 i Gamla Uppsala. Boken blev pjäs på stadsteatern. Viktig var den för att den berättade om hur ett spontant motstånd mot nazisterna kunde blomma upp. Vilket var minst lika typiskt för stämningarna i stan som medlöperi och därför inte får glömmas.
Det stora perspektivet på de här frågorna öppnar sig i fransk-tyska journalisten Géraldine Schwarz läsvärda ”Medlöparna”, just utkommen på svenska. Kritiskt, men inte bara fördömande, berättar hon om sina tyska farföräldrar och deras miljöer. Om hur farfar Karl som företagare i Mannheim kunde dra nytta av nazisternas politik, inklusive judeförföljelserna. Ändå var han inte, eller såg sig själv som, någon idéfrälst Hitleranhängare. Han var som många andra en mer eller mindre passiv medlöpare, visar sondotterns efterforskningar.
Géraldine Schwarz stannar inte där. Hon tar upp de allmänna avnazifieringsprocesserna mot tyskarna efter kriget. ”De uppfattades som en förödmjukelse, en Siegerjustiz, en segrarnas rättsskipning i hämndsyfte”, även om hennes farfar inte drabbades direkt. Hon samtalar med sin far, född 1943, om hans uppväxt och studietid under den mytomspunna 1968-perioden. Géraldine själv föddes på 1970-talet när terrorn från Baader-Meinhof-ligan skakade Västtyskland.
I många av samtalen möter författaren tveksamhet hos efterkrigsgenerationerna inför att alls fundera djupare över historien, också hos sin far. Hon ser ut över 2020-talets Europa och finner att mycket av den politiska oron förklaras av ofullkomligheter i uppgörelserna med Hitlerregimen och vad som följde. Skall man ”stryka ett streck över vad som varit”? Så som dagens tyska högerpopulister kräver? Nej, svarar Géraldine Schwarz. Tysklands styrka de senaste årtiondena har varit att landet ”ur reflexioner om det förflutna har utvunnit eviga värden som hos medborgarna har format en kritisk anda och ett moraliskt omdöme som är oskiljaktigt förenade med den tyska demokratin”.
Stora ord. Reaktionerna kring utställningen i Norrköping visar deras relevans även här.
Till sist. Går det att bota historieglömska genom att skämta om Hitler, medlöperi och motstånd? Mitt svar är ja. Chaplin, Bertold Brecht, Ernst Lubitsch, Mel Brooks är stora namn inom scen- och filmkonsten som bekräftar hur effektivt det kan vara.
Eftersom jag själv i vinter upptas av ett skrivarbete på temat ”Vi som inte var med i kriget”, om svenskarna och Europa, har jag på nytt bekantat mig med Hasse & Tages beredskapsrevy ”Å vilken härlig fred!”. Den sattes 1966 upp på Dramaten men finns inte filmad. Dagens unga missar alltså Ernst-Hugo Järegårds fantastiska framträdande som Hitler som drar dåliga vitsar. Bevarad på video finns däremot hans härliga snabbexposé på 3 minuter och 34 sekunder över krigets förlopp via en hemvärnsmans bragder och bravader i Stockholm.
Den är lätt att hitta på YouTube. Ta den som upptakt till ett seminarium om Sverige och Hitler. Ett gott skratt behövs i dessa allvarstider.