”Att ta farväl med flaggan i topp” löd rubriken på en UNT-krönika jag skrev i mars 2021. Texten drevs av lika delar nostalgi och raseri. När nu Uppsala studentkår skulle lägga ned Ergo efter nästan, observera nästan, ett sekel, ville jag ge tidningen jag ägnat mer än tre år av mitt liv ett värdigt avsked.
Filmkritiker rynkar på näsan om en Deus ex Machina uppenbarar sig i elfte timmen och förhindrar en förestående kollaps men de få gånger det händer i verkliga livet rörs nog även tjockhudade till tårar. Trots att jag redan hade slutat min tjänst som webbredaktör på Ergo när Uppsala universitet plötsligt meddelade att de var beredda att gå in med finansiering, var det ett ljus i det pandemiska mörker som hängde tungt över världen i mars 2021. Beskedet om att Ergo skulle räddas gav mig minst lika mycket hopp som covidvaccinet.
Något som skiljer verkligheten från filmen är dock att den fortsätter även efter en aldrig så tillfredsställande upplösning. Precis som vaccinet inte omedelbart utrotade coronaviruset så arbetar oberoende medier fortfarande i motvind. Ergo är inget undantag.
2023 valde kåren att inte förlänga dåvarande chefredaktörens provanställning, trots att såväl läsningen som annonsintäkterna hade ökat under hens tid. Till UNT uppgav chefredaktörens kollega, som sade upp sig i solidaritet, att kåren anklagat redaktionen för att ha en ”trotsig attityd”. Detta för att de hävdat sitt oberoende när presidiet ville styra vem de intervjuade om en kaffekampanj. Efter att chefredaktören fått sluta omformulerade Uppsala studentkår Ergos redaktionella policy. Meningen ”Redaktionen är obunden gentemot både kårstyrelse och opposition” har strukits.
I vimlet på Östgöta nation finns den i dag helt nätbaserade tidningens nuvarande redaktion, representanter från andra lokala medier och tidigare medarbetare på Ergo, men också det kårpresidium som beslöt att en gång för alla lägga ned tidningen. De som innan universitetet sträckte ut handen gjort gällande att man sett över alla alternativa möjligheter till fortsatt finansiering. Jag kan inte låta bli att undra vad det är de firar.
Ergo har drivits i kårens regi sedan 1940 och redaktionen ligger i kårhuset. Att hålla sig på lagom god fot med kårstyrelsen, vilka var våra arbetsgivare samtidigt som vi som oberoende journalister inte skulle hindras från att granska dem, var kanske den svåraste uppgiften när jag jobbade på Ergo. En utmaning vi för det mesta klarade av, även om det var oemotståndligt att kalla kårens standar för ”flagga”. De blev ju så förnärmade, insåg vi när vi först använt ordet i god tro.
Jag vet i alla fall vad jag vill skåla för den här kvällen. Förutom mina vänner och tidigare kollegor är det alla andra journalister som varje dag trotsar den iskalla arbetsmarknaden, det sviktande förtroendet för traditionella medier, hatiska kommentarer i sociala medier, bajsnödiga kommunikationsavdelningar och strejkande publiceringsverktyg, just för att vi faktiskt tror på det fria ordet.
Det kan handla om att avslöja diskriminering eller trakasserier i studentlivet eller konflikter och dålig arbetsmiljö på en institution. Också studentkåren, med sitt viktiga uppdrag som studenternas fackförbund, bör tåla att bli granskad.
Och ja, det fria ordet kan också handla om att dechiffrera studentikosa begrepp som är långt ifrån självklara för alla. Och då måste man ibland kalla en flagga för en flagga.