"Boston accent – probably a Ben Affleck film."
Den amerikanske komikern Seth Meyers (SNL, Late night with Seth Meyers) är inte bara bland det mest underhållande man kan se just nu. Han har också seglat upp som den som på allvar kan aspirera på att fylla tomrummet efter Jon Stewart. Redan i höstas (efter ett vasst inslag om högerns hetsjakt på Planned Parenthood) pekade tidskriften Vanity fair ut den faktor som på allvar gör Meyers till Stewarts andlige arvtagare: Han vågar vara öppet politisk, och det dessutom under ett valår.
Nå, ganska ofta levererar Meyers bara good, clean fun av strålande kvalitet. I en sketch från slutet av januari som antar formen av en trailer ("Boston accent") driver Meyers med en välkänd genre: Våldsamma killfilmer – inte sällan baserade på böcker av Dennis Lehane – befolkade av bröder på glid, korrupta poliser, och politiker med Kennedykomplex. Det är filmer om lojalitet och svek, där den egentliga huvudrollen innehas av Massachusettsdialekten och där panorerande scener av baseballarenan Fenway Park ackompanjeras av stompig celtic punk.
Ni har säkert sett dem: "The Departed", "Black Mass", "Gone Baby Gone", "The Town", "Mystic river".... det är något med Bostons irländsk-katolska arbetarstadsdelar ("In Southie, loyalty is more important than a gun") som fungerar perfekt i fiktionen. Boston framstår här inte som den lilla storstad den är, utan snarare som en stor småstad.
Det här blir också tydligt i den kritikerhyllade murvelrullen "Spotlight" som har svensk biopremiär i helgen. En liten grävgrupp på The Boston Globe kommer en pedofilskandal på spåren och stirrar snart hela den katolska makteliten i vitögat. Och det ska visa sig att det finns många i den stora småstaden som är beredda att offra utsatta barn för att skydda det lokala prästerskapet.
De finns även på tidningen, vars läsarkrets inte förväntas se med blida ögon på antikyrkliga skriverier. Det krävs en drivande utböling till chefredaktör för att granskningen ska sätta igång på allvar.
I en nyckelscen sitter han – "en ogift judisk man som hatar baseboll", som någon uttrycker det – med stadens kardinal, som just talar om Boston som en småstad: "Staden blomstrar när våra stora institutioner samarbetar ", säger kardinalen och ger honom en "guidebok till Boston" i form av en katekes. Ingen ska kunna tveka om vem som bestämmer.
Och chefredaktören svarar det som varje journalist måste svara i en sådan situation: "Personligen menar jag att en tidning måste stå ensam för att kunna fullgöra sitt uppdrag."
Mellan Uppsala och Boston finns nog fler skillnader än likheter, men känslan av att – på gott och ont – befinna sig nära dem man är satt att både skildra och granska kan nog en och annan journalist känna igen, både här och i andra jämförbara städer. Den centrala konsekvensneutraliteten ställs på ett väldigt specifikt sätt på sin spets om man när som helst kan stöta ihop med den omskrivna – på krogen, i mataffären, på knattematchen.
Och frågan om det redaktionella oberoendet är också intressant i relation till en annan debatt, nämligen den om mediernas påstådda mörkläggning i frågor som invandring och integration. Här blandas inte sällan konsekvensneutralitet ihop med ett ideal där medierna öppnar alla dammluckor och lägger ut vad som helst, helt utan hänsyn till – självpåtagna – etiska regler.
Men att inte ge vika för en stegrande pöbelmentalitet – den som kräver uthängning av enskilda eller ständig publicering av irrelevanta och obekräftade uppgifter – är inget brott mot den oberoende journalistikens principer. Det är tvärtom att fortsätta stå ensam. Det är att fullgöra sitt uppdrag.