Bokmässan i Göteborg är över för den här gången. Min inbjudan till mässan kom visst bort i posten. Det har den förresten gjort varje år under de fyra år som jag har varit redaktör för den här tidningens litteratursidor. Ingen bjöd in mig som deltagare i seminariet "Framtiden för lokaltidningarnas litteraturkritik". Ingen brydde sig ens om att arrangera ett sådant seminarium. När jag tänker på det så är det många inbjudningar som har kommit bort under åren.
Å andra sidan minskar publiken på Bokmässans seminarier, som för övrigt är svindyra att arrangera och lika kostsamma att besöka. Vill man få publik och genomslag ska man snarare försöka säkra en plats i Expressens eller Dagens Nyheters digra monterprogram, men de anser väl inte ens att lokaltidningarnas litteraturkritik bör få kallas för kritik. De ser nog helst att vi lägger ned verksamheten och lämnar över åt deras kritiker som kan mest och vet bäst.
Skämt åsido. Jag vill inte påstå att mitt bidrag till litteraturens ekosystem i Sverige är stort, men vi är många ute i landet som inte leder samtal på Bokmässan, inte minglar på Manilla och som inte jobbar på de största kulturredaktionerna, men som likväl bidrar till att litteraturen lever i Sverige, att böcker skrivs, läses, uppmärksammas, diskuteras – och inte minst ges ut. Det är Nobelpristider och faktum är att det i Sverige är de små förlagen som bär upp Nobelpristagarna. Abdulrazak Gurnah, Louise Glück, Olga Tokarczuk, Svetlana Aleksijevitj, Alice Munro, Patrick Modiano – de senaste tio åren har en majoritet av pristagarna publicerats på små eller till och med jättesmå förlag, och just för de små förlagen är Bokmässan en dyr och inte sällan vansklig affär. Kvadratmeterpriset är 2 000 kronor och man måste boka minst sex kvadratmeter. Tillkommer gör även en startavgift och en obligatorisk försäkring. Lägg till hotell och transporter.
Samtidigt är Bokmässan något av ett måste. Syns man inte där, då finns man inte. De stora förlagen kan utan problem kosta på sig motsvarande en femrummare på mässgolvet, medan de mindre och fattiga förlagen få nöja sig med ett studentrum. Mässan erbjuder i dag ett slags rabatterad budgetmonter, men den montern är pinsamt liten. Mer klädsamt vore om mässan införde ett lägre pris på de första kvadratmetrarna, och ett högre pris när monterns storlek överstiger ett visst antal kvadratmeter. Ett annat förslag är att slopa startavgiften för alla montrar under tio kvadrat.
Utländska kvalitetsförfattare har i Sverige hamnat hos en undervegetation av små förlag, och de stora förlagen verkar nöjda med att låta de små dra det tyngsta lasset. Jag unnar varje litet förlag i Sverige att någon gång få stoltsera med en Nobelpristagare, men de stora förlagen måste vara med och dela på ansvaret som också är en risk – inte bara gå in och ta över författaskapen när pristagaren har utsetts, vilket var fallet med Abdulrazak Gurnah och Olga Tokarczuk.
De små förlagen har hittills räddat Sveriges ära, men om Svenska Akademien ska fortsätta ge Nobelpriset i litteratur till i Sverige nästan helt okända författare, och de stora förlagen ska fortsätta att satsa på säkra kort, så befarar jag att det bara är en tidsfråga innan vi står där vid skampålen med en pristagare vars böcker inte har översatts till svenska.