Joakim Paasikivi, överstelöjtnant och lärare i militärstrategi vid Försvarshögskolan, är en av de militärer som synts mest på tv.
Kriget har nu pågått i snart sex månader. I samband med detta har ett nytt fenomen dykt opp som mig veterligen kanske aldrig tidigare existerat. Militärer på tv.
Övervägande vita äldre män har fått träda in i tv-studiornas värme efter att ha huttrat i decennier. När sist var det en kategori människor vars åsikt folket önskade höra? Inte ens under de farligaste perioderna av kalla krigets 1980-tal verkar militärer ha figurerat i tv. Och nu vet vi att det ett par gånger var farligt nära att fingras på Knappen med stort K.
Åsynen av dekorerade militärer på tv var något jag reagerade på ganska direkt när kriget bröt ut. Vid tidigare konflikter runtom i världen har man i media använt sig av experter på de respektive ländernas historia och kultur. Akademiker som forskat och kanske skrivit böcker om, exempelvis, konflikten i Mellanöstern. Men med detta krig tippade någonting över i vågskålen som krävde att dessa militära män även skulle få komma till tals. Tidigare, innan Ukrainakriget, hade det, tänker jag, uppfattats som osmakligt att ha en löjtnant i tv-studion angående spänningar eller stridigheter i världen. Det stöter sig mot vår allmänt stolta svenska pacifistiska historia.
Men vad gäller den svenska stolta pacifismen har jag insett att det är mer komplicerat än mellanstadiets historiesummering som målade oss i präktigt modiga tigerrandiga färger när vi i själva verket nog var fegisar under andra världskriget. Fegisar i första hand och opportunister i andra, för vår ryggradslöshet möjliggjorde det svenska ekonomiska under som följde under 1950-talet när andra nationer kämpade med återhämtning.
Kontrasten blir slående när det växlas från nöjesnyheter, under våren de många mello-rapporteringarna till exempel, till en överstelöjtnant eller major, rak som en fura i ryggen och med medaljer som skramlar till bifall när krigsförlopp sakligt framläggs med militäriskt känslolös pragmatism.
En orsak till vågskålens tippning är naturligtvis konfliktens närhet i kombination med magnitud. Det är inget konstigt med det, endast ofrånkomligt mänskligt. Det är eftersträvansvärt att väga alla människoliv lika oavsett var i världen de skördas, men så funkar vi människor ej.
Efterfrågan har naturligtvis varit stor efter de faktiska förståsigpåarna på krigföring, och även jag har kupat öronen när de fått kommentera framryckningar eller förklarat hur Rysslands termobariska vapen fungerar. Men det visar också tydligt på en förljugenhet hos svenskar. Inneboende även hos mig. Man kan tävla i pacifism ad infinitum, men när fekalierna träffar fläkten så enas plötsligt hart när alla om behovet av faktisk militär expertis. Och i det yttersta, för att dra fläktanalogin i mål, ett NATO som skyddande paraply att gömma oss under.
Överstelöjtnant Joakim Paasikivi är en av de mest frekvent figurerande militärer som synts i tv sedan kriget i Ukraina inleddes.
Det finns också något fint i att löjtnanter, majorer och generaler fått komma fram. De framstår i mina ögon som de mest aparta, färggranna fåglar med sina klädedräkter och sin monotont sjungande sång. Att dessa vita gubbstrutsar (förlåt för den) får värma sig känns som den sista biten i inkvoteringspusslet. Vi vill ha mångfald: alla läggningar, etniciteter och tillhörigheter representerade. Får vi med en överstelöjtnant så är paletten komplett.