Ibland får hängmatteläsningen oväntad bäring på dagsaktuella kriser. Av en slump läste jag Per Schlingmanns politiska thriller ”I maktens öga” samtidigt som skandalen kring Transportstyrelsens läcka av hemlig information rullades upp.
En knäckfråga som ännu är obesvarad rör kommunikationen i regeringskansliet. Hur var det möjligt att näringsdepartementet hade kunskaper om den fatala informationsläckan medan ansvarig minister Anna Johansson inte nåddes av dem?
Och, vilket är allvarligare, hur var det möjligt att två nyckelministrar hade kunskap om vad som skett utan att genast informera statsminister Löfven? Skribenter har raljerat över inrikesminister Anders Ygemans försvar i Studio Ett i P1, som gick ut på att det inte fanns lämpliga lokaler för att prata om sådana ämnen.
Stämmer det att Stefan Löfven inget visste, trots existensen av hans särskilda säkerhetspolitiska råd inom regeringen, så är det förbryllande.
Expressens politiska reporter Torbjörn Nilsson skrev nyligen om Tage Erlanders bestörtning då ingen av hans ministrar sommaren 1963 hade informerat honom om avslöjandet av spionen Stig Wennerström som under flera år arbetat för dåvarande Sovjetunionen. Erlander tvivlade i sin dagbok på sin egen roll, då inget av hans statsråd funnit det värt att söka hans råd i affären.
Mycket har förändrats sedan dess.
Om någon rimligtvis har koll på hur det går till i regeringskansliet i dag så är det Per Schlingmann, som var partisekreterare och hade ansvar för Nya Moderaternas kommunikation och strategi under alliansregeringen. I hans politiska thrillerdebut finns faktiskt en ledtråd till hur informationshaveriet inom regeringen kunnat inträffa.
Berättelsen skildrar en regering med ett par praktskandaler att hantera, mitt under Almedalsveckan. Ett mord äger rum, men det känns mest som författarens pliktskyldiga eftergift till genren. Intressant är i stället beskrivningen av det politiska spelet. Det är uppenbart att det också främst är vad som intresserar författaren själv.
Och i den skildringen har medierna en avgörande roll.
I Schlingmanns berättelse ligger hotet om reportrars granskningar och drev ständigt över makthavarna. Detta präglar den interna kommunikationen i regeringen.
Helt central är medvetenheten om att statsministern bör skyddas från information. Allt för att ha ryggen fri om reportrar skulle ställa svåra frågor.
Pressekreteraren i den innersta kretsen tänker sig noga för när hon kommunicerar med sin chef: ”Den stora frågan är ständigt vad Elvira som statsminister ska veta och inte veta. Det hon inte vet, kan hon inte ta ansvar för.”
Om denna fiktiva scen också rymmer ett korn av sanning om hur tänket går i den politiska maktens korridorer så skulle det förklara hur Löfven kunnat undgå att känna till en informationsläcka av episka dimensioner, vilken hotar rikets säkerhet.
Det var för att han skulle kunna stå på den där presskonferensen och sannfärdigt säga att han faktiskt inget visste.
Kan det vara så att en kultur kring den politiska makten utvecklats, alldeles oavsett vilken politisk färg regeringen har, i vilken förtigandet rentav är ett tecken på lojalitet?
Politiska tjänstemän på departementen låter bli att informera ministrar om känsliga saker – för att skydda dem. Ministrar undviker att belasta statsministern med farlig information – för att han ska slippa ställas till svars. För att de är goda medarbetare.
I så fall vore det olyckligt. Då går den egna säkerheten i politiska toppen före rikets säkerhet.